I tumultet när alla barn med respektive väskor, packning, smutsiga överdragsbyxor och läxböcker kommer innanför dörren på eftermiddagen, tillsammans med mig, mina jobbprylar, min tomma kaffekopp och ett lass tidningar, post och reklam, då smiter Bo gärna iväg när jag vänder ryggen till. Han vet då av väl beprövad erfarenhet att han har minst tio minuter till sitt förfogande innan jag har skapat hyfsad ordning – säg 15 om det är så att jag måste sätta på en maskin tvätt, diska morgonens grötgryta och ge katten mat också – och kommer mig för att se vad övriga familjemedlemmar är och gör.

Han hade under den tiden kunnat dra fram sin stol, klättra upp på diskbänken och länsa godisskåpet. Han hade också kunnat smyga upp på Vilmers rum och gå loss med hans tuschpennor på tapeten. Eller gå ut och springa iväg till random lekplats och åka rutschkana sju gånger.

Men det gjorde han inte.

Istället, under tiden som jag for runt som en hjärtinfarkt idag, gick han in i badrummet och klättrade han mödosamt upp till hyllan med tandborstglaset. Sedan plockade han ut sin egen tandborste och tränade finmotoriken genom att skruva av korken på sin Byggare Bob-tandkräm, fördelade rätt mängd på tandborsten, skruvade på korken igen och satte tillbaks glaset. Därefter tog han med sin tandborsten och en bok till köksbordet, satte sig väl tillrätta och läste boken samtidigt som han rengjorde sitt lilla garnityr.

Treåringar works in mysterious ways, alltså.