Efter att gårdagens stökighet avtagit (som av en händelse i takt med att barn efter barn somnade) satte jag mig i fåtöljen med godisskålen (because I’m worth it) och Berny Pålssons andra bok, Känn pulsen slå, som jag nämnt här tidigare. Jag dök in i hennes verklighet av hallucinationer, ensamhet, droger, sexuella utnyttjanden, självmordstankar, behandlingshem och psykisk tvångsvård, och slogs återigen av hennes intelligens och enorma utsatthet som psyksjuk utan någon familj som hjälper, stöttar och tar hand om henne.

Och så fick jag så enormt dåligt samvete.

Jag har ju friska, glada (nåja) barn som lever i trygghet och är fulla av energi, precis som ungar kan vara. Deras barndom kommer inte att kantas av missbruk, svek eller misshandel och de kommer att växa upp med tillit, kärlek och möjligheter. Och i den inramningen kan ju mitt förra inlägg verka väldigt otacksamt och självupptaget.

Sedan jag blev förälder är dåligt samvete som en jäkla sjätte familjemedlem. Det går att ha dåligt samvete för allt, överallt där jag inte upplever att jag räcker till som jag hade velat. Så visst, för att jag skrev att gårdagen var jobbig, herregud, då tar jag väl lite Lutherskt dåligt samvete för det också då. Tag en kölapp, typ.

Men vid närmare eftertanke. Jag tänker väldigt ofta på hur bra jag har det. Hur bra min familj har det. Vi kramas mycket, skojar, skrattar, dansar, pratar och har ett stökigt, roligt, bökigt, högljutt hem. Vi har inte världens bästa ordning, inga designprylar, kidsen har inga tokdyra kläder och vi glömmer föräldramöten och tvingas ofta höfta vi lite hit och dit för att få ihop det. Lite crazy, så där. Men det hindrar ju inte att det är jobbigt som sjutton att få ihop allt emellanåt.

Så nej. Jag tycker nog att det dåliga samvetet kan dra. Skulle jag försöka leva perfekt, så vore det ju hemska bördor i krav att lägga på mina barn, om inte annat. Och jag skulle inte blir så himla kul att umgås med heller. Så jag kommer nog att fortsätta beskriva livet precis som det är. Både kaoset och yogan.

(Och förresten – Känn pulsen slå, den är inte så svart som det låter. Det finns också en massa hopp, styrka och kärlek i den. Fantastiskt bra skrivet, dessutom. Läs!)

Läsvärd.