Innan jag skriver något av det jag tänkt skriva, vill jag klargöra en sak:

Jag älskar mina barn över allt annat. Jag älskar min familj så det gör ont. Jag skulle gå i döden för mina barn om så krävdes och blotta tanken på att någonting hemskt skulle drabba mina nära och kära ger mig så stor ångest att jag måste sluta tänka på det. Utan min familj är jag ingenting.

Bara så att vi är helt på det klara med det.

Men.

Dagar då jag aldrig får tänka klart en tanke. Då samma fråga upprepas, upprepas, upprepas med ökad volym, trots att jag lugnt sagt att vederbörande måste vänta lite eftersom jag är på toa/pratar i telefon/tröstar barn/försöker sova. Då jag säger ”nej, nej, nej du gör Bosse illa, sluta, sluta, SLUTA!” på ett avstånd av en meter från mottagaren – som dessutom ser mig och de gester och blickar som jag kompletterar mina ord med – utan att få en enda tecken på att vederbörande registrerar det jag säger. Då lillebror gråter för femte gången på en timma för att han blivit knuffad. Då jag måste medla i tio minuter för att reda ut vem som hade bilen först. Då jag klär på/brottas med en unge som sprattlar mer än en vild känguru skulle gjort om jag försökt tvinga på den stackaren en jacka och överdragsbyxor och det hela tar en kvart och kostar både svordomar och tårar istället för att klaras av på tio sekunder. Då en någon i ett obevakat ögonblick skrapat låååånga repor i soffbordet med en sten.

De dagarna.

Då drömmer jag om en veckas tyst retreat i nå’t kloster. En vecka att bara få vandra runt i en vacker klosterträdgård och lukta på rosor, nicka lite högtidligt och hövligt på någon förbipasserande munk (eller nunna, det kanske är nunnor vid närmare eftertanke, eller både, och eller finns det? Jag hade nog tänkt mig munkar, men skit samma, en nunna går också bra) och bara göra ingen-fucking-ting. Bara vila öronen, äta i lugn och ro, läsa böcker, sova, skriva, lyssna på klassisk musik, yoga, promenera, sola (det är fint väder på retreaten, så klart det är) och andas lååånga andetag. Utan att bli avbruten.

Ingen som kräver prestation, pedagogisk förmåga, tålamod, projektledning, diplomatiska medlingskunskaper, simultanförmåga eller ens ett vuxet, moget beteende av mig. Å, att bara få vara helt egositisk i en vecka, utan dåligt samvete som ständig följeslagare. Det drömmer jag om när jag upptäcker att någon, utöver tidigare exempel, (jag nämner, som du märker, inga namn, men jag kan säga att vederbörande är en treåring med lockigt hår) även ritat på tapeten med röda kritor för tredje gången denna veckan.

Att jag troligtvis skulle ångra mig efter en och en halv dag bland munkar, rosor och tystnad, det är ju en annan sak. Att jag skulle längta ihjäl mig efter mitt familjekaos efter två dagars klostertystnad, det visar ju på småbarnslivets komplexitet, visst, och tiden går ju så fort, snart är de tonåringar, passa på att njuta nu och allt det där. Ja ja.

Men ändå. En förmiddag, kanske? Eller en timma, åtminstone?