Igår var jag på brandskyddsutbildning på jobbet.

(Ja, jag vet, du dör inte direkt av upphetsning när du läste den inledningen. Men ha lite tålamod med mig, det är viktiga grejer detta. Och läskiga.)

Pedagogiska brandmannen Josefine berättade hur brandskydd funkar, vad man kan göra för att undvika bränder och hur man ska agera om någon uppstår. Vi fick se filmer som beskrev med all önskvärd tydlighet hur fort en eld kan spridas, och hur rökutvecklingen och temperaturen når enorma nivåer bara en minut efter en gardin snuddat vid värmeljusets låga.

Hon berättade också att det kan vara bra att ha koll på nödutgångarna när man är i en ny byggnad, något jag självklart aldrig tänkt på. För att illustrera detta visade hon en privatpersons mobilfilm som fångat en brand på en nattklubb i Rhode Island, NY. Josefine visade de de första 3 minuterna, och jag hade klaustrofobisk pattsvett och hög puls under varenda sekund. Detta har alltså hänt på riktigt, år 2003. 100 personer dog och 230 skadades, trots att byggnaden var kontrollerad så sent som veckan innan och nödutgångarna var intakta under konserten. Problemet var att inga använde dem. Alla i publiken försökte gå ut samma väg som de kom in. Och där fastnade de.

Nu har jag köpt både brandfilt och brandsläckare och utnämnt mig själv till skyddsombud på Marmorgatan 38. I går hade jag en föreläsning för Krille, bland annat om hur en släcker en brand på en annan människa, gode gud i himmelen gör så att vi aldrig behöver använda oss av de kunskaperna i skarpt läge, och så tvångsvisade jag filmen om nattklubbsbranden för honom också och fick honom att lova att kolla nödutgångar, trots att han har goda anlag för klaustrofobi redan innan. Men det kunde inte hjälpas. A skyddsombud värjer sig for nothing. Nu ska jag inventera våra brandvarnare och se om vi behöver komplettera dem.

Josefine berättade också om hur mycket svårare det är att få människor att hjälpa till vid olyckor och tillbud nu för tiden. De är mest intresserade av att fota eller filma olyckan, men gör inte mycket för att hjälpa sina medmänniskor, trots att de blir ombedda.

Herregud.

Och på tal om bränder och människor med skygglappar. Hjälp flyktingarna som flyr över Medelhavet. Samla in kläder, blöjor, förnödenheter eller skänk en slant. Det finns många vägar att gå om man vill bidra monetärt, UNHCR, Röda korset, Rädda barnen eller det utmärkta privata initiativet vigorvadvikan.com till exempel. Alla har swish. Det krävs några sekunder av ditt liv och en valfri summa som inte alls behöver vara stor. Men framför allt krävs det handling. Det krävs något mer än känslan av att det svider i hjärtat av bilderna på döda barn som spolats iland på en grekisk sandstrand. Något mer än ”Å, vad hemskt”. Något mer än ett indignerat argumenterande i fikarummet mot kollegor på jobbet som tycker att ”vi borde hjälpa dem på plats istället” (vilket de självklart får göra herregud, knock yourselves out, jag hejar på hela vägen). Det krävs att man GÖR något.

Argument, åsikter och ord har vi gott om. Goda handlingar lider vi lite brist på.

Det finns dock gott om goda människor runt om oss, massor finns det. Och själva godheten som finns manifesterad i världen är enorm om man summerar den. Det är bara det att vi, priviligierade och välbärgade människor i krigsfria zoner, behöver bli bättre på att GÖRA det goda vi har inom oss.

Så herregud, nån måste ju visa var skåpet ska stå. Gör det, du. Hjälp en medmänniska, skänk en slant. Och när du gjort det: Köp en brandsläckare.