Minnet är ju lite bedrägligt selektivt hos de flesta av oss homo sapiens – att packa ner hela bohaget när man ska flytta går ju rätt snabbt, en stor trädgård är ju bara rolig att sköta om, och gjorde det så himla ont att föda barn egentligen? Att erfarenheter retuscheras av förträngningens vaselin på linsen har ju sina poänger, men det behövs lite motvikt också, annars blir det ju till sist svårt att leva upp till sitt eget liv, tänker jag.

Och just idag kändes mitt liv mer som en amatördokumentär än en hollywoodrulle, så jag har inga problem att vara den där motvikten just nu. Låt mig vara helt ärlig:

Den 10 maj 2012 kan bäst beskrivas i form av ösregn, goda (naiva?) föräldraambitioner, trötta barn, otillräcklig mamma, äppelpaj-baknings-familje-teamwork-övning som gick åt helvete, fika med ”världens äääckligaste äppelpaj, mamma, blääää”, irriterad mamma, mer regn, ett tjugotal ilskeutbrott, varav en tredjedel ledde till handgemäng bröder emellan,  ett kök som såg ut som den krigszon det vid närmare eftertanke också var, fem bajsblöjor (jo, jag räknade), nya förkylningar som gjorde entré, 368 legobitar utspridda på golvet, arg mamma, ettåring som leker inte-nudda-golv i två timmar, utmattad mamma som hetsåt äppelpaj direkt ur formen och så regnade det också, fan vad det regnade.

Annars var allt bara bra, tackar som frågar.