Tänk dig detta:

Dagen på stranden lider mot sitt slut och det börjar kurra i magar och sticka i skinnet och vi har fått för mycket sol och för lite mat och vi tröttnat på att kasta frisbee. Det är dags att åka hem. Efter att allt vi tagit med för att emigr… – f’låt, åka – till stranden är nedpackat huller om buller – alla muggar, spadar, krabbete (nej, kasta i det i vattnet, det ska inte med hem igen!), blöta handdukar och bikinidelar är med – så byter pojkarna om till torra kläder trots att både kläderna och ungarna själva är sandiga (sanden går ju fan inte bort!) och vi får liksom mota upp dem på cyklar och i cykelvagn mot löfte om att vi ska återvända i morgon.

Svettiga cyklar vi hem med strävt hår och stram hud som skavs lite av sanden under kläderna. Varmt, varmt, varmt. Jag häller upp ett skumbad åt barnen och doppar ner dem däri innan de spridit sanden i hela huset, tänder grillen – eller nä skoja bara, det gör Krille så klart – och ställer undan alla sandiga vattenleksaker från dagens äventyr. De kommer att få hänga på i morgon igen. Vi hänger upp våta badkläder och äter mat i lite för varm sol och diskuterar andra boken om Harry Potter. Barnen får varsin glasstrut efter maten bara för att.

Och sedan, under tiden som Krille plockar undan efter maten (en massaker som bland annat bekräftar att risoni med fördel bör ätas utomhus av barn under fyra år), tar jag mig tid att själv befria mig från salt i håret och på huden, bh’n med sand i och linnet med fläckar både från Bosses senaste, och en tidigare, glass. Å. En lång dusch. Schampo, hårinpackning och hela rubbet. Massor av bodylotion på solvarm hud. Parfym. Skön solklänning. Och på det, ytterligare en stund på altanen i kvällssolen, dock utan risoni, innan barnen ska läggas.

Den känslan. Just den. Just där.

Tänk om man kunde spara den på burk.