I morse när Vilmer och Folke kom ner för trappan, nyvaknade, pyjamasklädda, rufsiga och så där gudomligt söta att jag liksom dog litegrann, så blev de i vanlig ordning hälsade som om de vore kungar som återvänt efter att tappert ha utkämpat farliga krig för att försvara sitt land mot hedniska barbarer. Så är det i stort sett varje morgon – givet att de inte vaknar före kl 06, då dämpas min entusiasm kring deras uppsyn  automastiskt ett snäpp. Eller fyrtio. Men det är något med de försiktiga stegen ner för trappan, som efter en hel natts egentid gör mig alldeles lycklig.

”Å, god morgon mina fina prinsar” trumpetade jag med lycklig uppsyn när de kom klampande med sina nallar i händerna.

”Hej” sade Vilmer lite motvilligt. Folke log litegrann.

”Har du sovit gott, mitt lilla hjärta?” frågade jag Vilmer medan jag kramade honom och smekte honom över håret. Ja, jag kanske är något översvallande, men det brukar så att säga balanseras upp under dagen. Jag försökte smyga till mig en puss också, lite snabbt innan han skulle hinna värja sig. Man har väl varit med förut.

”Du mamma, vad dina läppar ser konstiga ut”, sade min förstfödde när han vant duckade mina ömhetsbevis, ”det ser ut som om du har en massa tarmar på dem. Vad märkligt.”

Han kollade noga.

”Nä, nu ser jag”, konstaterade han. ”De är bara väldigt skrynkliga.”