Vi begav oss ner till havet idag, så som normala familjer gör när de är lediga och det inte regnar. De packar lite fika och går på upptäcksfärd på naturens förunderliga och svårslagna hemmaplan. Gemenskap och glädje och så.

Det började bra. På väg mot målet körde vi nummerplåtleken som går ut på att man ska bilda en mening av ord som börjar på bokstäverna i mötande bils plåt. AFK, Anders Fintar Kanonbra. STK, Staffan Tacklar Kallt. JPD, Johnny Planterar Durumvete (okej jag erkänner, den var min. Durumvete?!?!). Alla var glada och spralliga och när Krille sedan fick syn på SRF och sa Snippan Ryter Farligt, så skrattade Folke så han grät. Hade han inte suttit fastspänd så hade han ramlat ur bilstolen. Det här blir en härlig eftermiddag tänkte jag.

Well, 25 meter efter vi klivit ut ur bilen var Bo ”trött i benen” och ville bli buren. Krille hade av någon outgrundlig anledning glömt att packa ner allt i en rygga så han och jag fick balansera en låda med mackor utan lock (för det hittade han uppenbarligen inte heller), en flaska med hallonjuice och fem muggar samt en kamera i händerna över klitterna. Om vi kunde bära Bo som han så innerligt önskade? Nej. Om Bo tog det beskedet med jämnmod? Nej.

Men jag visste precis vart vi skulle. Det blåste kallt som fan, och jag ville leda oss till slingriga skogsstigar utmed vattnet där jag sprungit tidigare på dagen för att vi skulle kunna hitta lä och fika i den försiktiga vårsolen. Vilmer ville dock hellre stanna kvar i ett jäkla blåshål och köra parkour på klipporna, men jag lyssnade inte på det örat. Jag hade ju redan bestämt vart vi skulle. Alltså gick jag in mot skogen. Alltså blev Ville skitskur och sprang åt andra hållet. Alltså tjoade jag efter några resultatlösa meningsutbyten i syfte att få med honom dit jag ville FÖR JAG VISSTE JU VART VI SKULLE att ”jaja, stanna här då, men vi går i alla fall dit”. Varpå vi gick och jag var sur. Varpå han stannade kvar och var sur.

Gemenskap och glädje och så var det, ja. Jag är för gammal för detta, tänkte jag. Eller för trött. Eller för opedagogisk. Jag vet inte.

Men nu sitter jag och käkar lufttorkad salami och dricker prosecco vid köksbordet och lyssnar när Kille guidar mig runt bland Dios låtar och skäller lite på honom när han byter låt mitt i. Min hjärna har redan börjat förlossningsförtränga utflykten och tänker att det där var väl inte så farligt ändå, det var ju rätt kul. Ge mig ett glas vin till så tycker jag snart att det var bästa dan på länge. Och Vilmer är glad igen, vi blev sams efter att jag hintat något om att om han inte ville hoppa in i bilen så skulle vi ju bli tvungna att åka och köpa godis utan honom. Inte ett av mina stoltaste ögonblick, nej. Men ett ögonblick bland alla andra kaosögonblick.

Det började bra.

Hopp!

Antingen chillar han, eller så har han tappat byxorna och håller på att dra på dem igen. Jag vet inte så noga.

Fika. Den utan ryggsäck alltså.

Här hävdar Kille att jag ser ”typiskt kåt ut”. Vilket jag ju inte gör. Jag äter bröd. För att äta måste man öppna munnen. För brödet.

Dagens geologiska upptäckt: Ett slukhål i miniformat. (Jo, vi säger så.)