Innan man kan mörda något som helst så måste man fånga det, så är det. Årets kräftfiske utspelade sig för ett tag sedan och är ett naturäventyr och jakt i miniformat, alldeles lagom för en en hårdrockande och lite blödig it-familj som sällan lämnar sina skrivbord eller sitt trumset för att ge sig ut i naturen och döda djur. Men detta engagerar både små och stora pojkar rejält. Flodkräftorna är lite lite av en utmaning att hantera för treåringar, med kraftiga klor och stor självbevarelesedrift (lite som en treåring kan man säga, fast tvärtom).

Folke hade fullt upp med att hålla fingrarna undan klorna och tungan rätt i mun, men han lärde sig snabbt att lyfta dem utan att riskera bli av med några fingrar, och sortera hanar och honor i olika spänner. Varken hankräftorna eller honkräftorna hade en chans mot den lille naturmannen.

Och sen släppte han några kräftor på grönbete också. Det var lite oklart om kräftan verkligen uppskattade det så mycket som Folke sade, så för säkerhets skull lade vi tillbaka den i hinken. Som om den hellre ville bli kokt och uppäten…

Håkan drog sitt strå till stacken genom att hängivet och konstant vakta buren med resten av kräftorna i. Så om de plötsligt skulle få superkrafter och kunna knipsa av stålnätet med sina klor och flyga därifrån i små röda och gula superhjältemantlar för att hämnas genom att förstöra vår planet – då skulle han allt sätta stopp för dem. Bra att veta.

Och sedan ska de små liven naturligtvis dödas, men det där överlåter vi åt min svärfar. Han är lite som familjens Zeb Mcahan kan man säga, minus skinnbrallorna med fransar, då. Han är lugn och klok och kan nästan allt. Till exempel koka kräftor.

Och i kväll ska kräftjägarna äta upp sina byten.