Du kanske redan vet detta, men det finns en tystnad som man märker tack vare ett inbyggt, snillrikt och subtilt signalsystem i kroppen. En tystnad som sakta, sakta gör sig hörd (jo, tystnader har den förmågan) oavsett var i huset man är, och som skrämmer föräldrar trots sin diskretion och stumhet.

Den tystnaden överröstade mitt legoplockande i andra ändan av huset och fick mig att släppa allt jag hade  händerna och spänna sinnena. Små, små ljud av metall som stöttes mot något hårt föremål ledde mig ut mot köket medan min hjärna febrilt gick igenom tänkbara alternativ i någonsorts välment förberedelse på vad jag inom ett par sekunder själv skulle få beskåda. För att mildra chocken, antar jag, men det enda som hände var att jag blev ännu mer stirrig. Jag har varit i denna situationen innan och sett ett och annat som, om inte blodvite, så inneburit åtminstone en timmas sanering, och jag avskyr att sanera. Avskyr.

Mitt larmsysten var lite ute i ogjort ärende idag. Jag såg ingen permanent marker + tapet. Ingen sax + hår. Ingen vass kniv + små fingrar. Ingen dyr kristallskål + gravitation + golv (som om jag hade någon dyr kristallskål, men ändå).

Phew.

Det jag hittade var en stol och en liten Bosse på den, med en hel, upphittad kanelbulle i ena handen och en mjölkkanna med en slatt ljummen före detta skummad mjölk i den andra, hummande nöjt för sig själv.

Den lilla saneringen som det krävde, det var han väl värd.

Den lille kreative livsnjutaren.