Dagens återstående mängd stearin: Ganska liten. Det är nära nu.

Dagens tröttaste: Jag och Krille och Vilmer och Folke och Bosse. Att hänga uppe till sena natten med goda goda vänner gör en öm i skrattmusklerna och varm i själen men rejält trött i huvudet så här dagen därpå. Min fina vän Anna var dock vacker som få, eller hur?

Dagens hemskaste: Björn af Kleens artikel om de välutbildade, framgångsrika unga människor som tidigare engagerade sig i SD, men som uteslutits och nu samordnar sig under en ideologi som får en vanlig SD-röstare att framstå som socialist, är lika välskriven som den är skrämmande. Fy för fan.

Sammanbrott: Bosse under julgodistilverkningen. Ett sånt totalt meltdown som en bara får om en är fyra år gammal och varit uppe till klockan 01 kvällen innan.  Alla i familjen försökte blidka, hjälpa, övertala, trösta, gosa och anpassa sig efter Bos raseri, men han var okontrollerbar. Kladdiga nougatbitar kastades på golvet och okvädesord uttalades i en strid ström. Till sist, som i ett trollslag, vände det. Han krävde att få göra två godisar till och det fick han. Sedan gick jag och lade honom och han somnade innan jag skrivit klart rubriken på detta inlägget.

Ansträngning: Well allt, egentligen. Men mest matt blev jag när jag kom på att vi skulle ta in granen idag för att hinna njuta lite av den innan vi ska åka iväg på julfirande på onsdag. Kan det inte räcka med den som vi har i fönstret, sa jag till Krille, men det tyckte han inte. Typiskt obstinat människa.

Liv: Barnen. Det är så mycket liv här alltid i vårt hus. Vi lite plats men ironiskt nog flest barn, oftast är det fler skor än bara familjens på hallmattan. En liten barnkoloni på Marmorgatan 38 där någon ska spela gitarr, någon vill bygga lego, någon leker HarryPotter för att sekunden senare spela tv-spel. Nån ber om en frukt, nån vill åka och spela trummor, nån vill göra julgodis nu, nån har plötsligt bara kalsonger på sig och nån skriker.

Nån skriker nästan alltid, när jag tänker på’t. Eller pratar väldigt högt eller argt i alla fall. Det är i stort sett aldrig tyst hemma. Det är ofta tjat och konflikter och saker som går sönder. Men det är också ofta roliga fantasilekar att lyssna till, skratt som smittar eller samarbete på hög nivå när kojor byggs.

Vilken social erfarenhet de får med sig ändå. Vilket härligt bubblande lekliv som deras uppväxt består av. Det måtte vara en bra grund att stå på inför kommande livsutmaningar.

Själv känner jag att jag blivit utmanad tillräckligt för en dag. Nu ska jag kolla Alex och Sigge och sedan ska jag vara en duktig flicka och lägga mig tidigt så jag orkar hålla uppe tempot i veckan. Julkaklet väntar på onsdag. En vill ju inte springa in i det för långsamt.