Det är ett helt år sedan Bosse föddes. Förlossningen gick i rekordfort, 28 minuter, men det har tiden sedan dess också gjort. Jag minns knappt hur han var som spädbarn. Hur han lät eller såg ut. Eller hur hans bröder var. Och det skrämmer mig.

Ganska exakt NU för ett år sedan föddes Bosse Albert Hellström på Varbergs sjukhus, och ganska exakt NU gör jag allvar av mina bloggtankar. Nu har jag ingen bebis längre, nu kan jag inte använda mig av nyförlöst-kortet mer, det finns inga ursäkter, jag vill gå från ord till handling. Här kommer du att kunna följa resultatet av det, min dokumentation, mitt försök att utöka antalet framtida minnen av mitt liv. Det kommer att bli högt och lågt, stort och smått, glatt och frustrerat. Du är välkommen att följa med på resan.

Och födelsedagen då? Den glömde jag av. Jag tänkte inte ett dugg på vilken dag det var när jag klev ur sängen och följde mina äldsta söner nedför trappan till helgbolibompa och soffmys, medan deras oförmåga att sova länge återigen krockade med min förhoppning om att vakna utsövd och skapade en radda av svordomar – inombords, gubevars. När min man påminde mig om vad som hände för exakt ett år sedan, fick jag snabbt styrt om storebrödernas planer och skickat upp dem för trappan igen men present och sång. Eller ja, Folke tokvägrade, precis som han gör 9 av 10 gånger nuförtiden. You win some, you loose some. Men Bosse fick sin uppvaktning, låt vara av en något decimerad styrka, allt filmades och Vilmer släpptes ner till sitt efterlängtade tv-tittande igen. Puh.

I Danmark säger man att födelsedagens väder berättar om hur man uppfört sig under året som gått, och i så fall får Bosse MVG på den biten. Solen sken på solstrålen och hans familj. Välförberedd uppvaktning eller inte.