Eftersom jag trodde att skolorna först började på måndag så hade jag tagit ut semester idag. Nu visade det sig att allt drog igång idag och givet skolplikt osv så blev det därför bara jag och Bosse hemma på förmiddagen. Smäck! Efter att jag frigjort den lyckliga ungen från soffan och spotify, där han med bra resultat jobbar med Disturbed och System of a down för tillfället, så gav vi oss ut på en liten turné till frisör, bibliotek, fik, biltvätt och mataffär. Bara han och jag innan det var dags att hämta bröderna och Louie.

Alltså, bara den lille mannen och jag. Det var så himla mysigt. När vi fikade så svämmade jag liksom över av kärlek och försökte pränta in hans väsen i min hornhinna, in i mina cellers kärna. Hans formuleringar, hans öppna och tillitsfulla ögon och hans sköna fyraåringslogik. Hans lilla hand i min när vi går, hans kloka tankar, det bubblande skrattet. Jag värt att det staplas klyschor på varandra här, men herregud ibland får en bara släppa allt pretto och vada omkring i klysch-träsket. Idag var det enda jag kunde göra. Jösses, kan jag och Krille verkligen ha skapat denna människa, tänkte jag? Måtte jag aldrig aldrig glömma av hur han låter, gestikulerar, rör sig och formulerar sig just nu. Aldrig nånsin.

När han låg i sin säng och höll på att somna frågade jag honom om han tyckte att det varit en bra dag.

”Ja”, svarade han.

”Du tyckte inte att jag glodde för mycket på dig eller frågade dig för många saker då?” undrade jag ängsligt. ”Jag tyckte liksom att det var så kul att vara ensam med dig hela förmiddagen. Det är ju så sällan att det bara är du och jag. Och jag kom på hur mycket jag tycker om att hänga med dig och…”

Han avbröt mig.

”Men det hade varit ännu bättre om du kallat mig Bob.”

Sen somnade han.

Bob, alltså.