I nöd och lust, sade prästen för snart 11 år sedan. Mycket kul har jag och Krille haft, men den senaste tiden har tveklöst lutat år det förstnämnda. Förkylningar, diarré, gnäll, frustration, sömnlösa nätter har utgjort en envis refräng på Marmorgatan 38. Och när det kärvar till sig på det viset, så behöver man en hjälte, någon att luta sig mot. En som jobbar sida vid sida med en själv, som hellre ger än tar, som sätter familjen framför allt. En sån behöver man.

Titta noga på den här bilden. Det är så här en sån ser ut.

Bilden visar nämligen en sån som tar alla vab-dagar och som därmed har tillbringat de senaste dagarna torkandes kräk och bajs, lirkande med små sjuka barn, förklarande för oförstående och halvt ihjältörstande barn varför de inte kan dricka vatten. Gråt, skrik, apati, tvättberg, handsprit, hopp och besvikelser. Att vara hemma med magsjuka barn (jorå, det blev pluralis på den, tummen levererade fan inte) är ingen barnlek. Som grädde på moset sprang vi skytteltrafik båda två i natt. Ett barn skrek på övervåningen samtidigt som ett annat spydde där nere.

”Jag lovar att sluta tidigt, att skynda mig hem, du behöver sova” sade jag med dåligt samvete-rösten när jag stack till jobbet i morse. ”Äh, det är lugnt, jag mår bra, allt går okej här. Jobba så länge du behöver, stressa inte. Allt är under kontroll”, rapporterade han när jag ringde med andan i halsen från jobbet vid lunch.

När jag stack ut med Ville i kväll stannade han hemma och städade ut kräksoset, kröp omkring på alla fyra och skurade golvet en gång för alla. Ända tills Bosse kom upp och och spydde blåbärssoppa över just det golvet så det skvätte upp på den vita fåtöljen, efter att inte kräkts på sex timmar och alla trott att faran var över. Festligt värre. Krille tvättade överdraget och torkade vidare, och när jag kom hem var allt rent och det luktade knappt kräks alls.

Min man. Herregud vilken människa. En sån människa.

Här står han i kväll efter att alla barnen äntligen somnat med mycket trötta men ganska glada ögon. Antagligen tar han stöd mot väggen för att inte ramla ihop av utmattning.  I handen har han dagens mållinje i form av ett glas lagrad rom. För att mota bort magsjukan, säger han.

Oavsett anledning. Det kan en sån väl vara värd, tycker jag.