Bosse är i vad forskarna kanske skulle karakterisera som ”intensiv språkutvecklingsfas” just nu. Han pratar alltså. Jättemycket. Jämt. Theo, Myra, Jack, Oskar, jojo, äpple, banan, farmor, traktor, och så vidare i all oändlighet. Det mesta går att få ur honom. Om jag säger ”Bosse kan du säga banan?” så rynkar han ögonbrynen och säger ”Nej! Inte banan!”, så än så länge är han relativt lättmanövrerad på det området.

Svårare är det för mig att förstå hans egna ordsvador. Jag tror inte jag greppar mer än en femtedel om jag ska vara ärlig, men jag försöker. Han har lite att jobba på när det gäller artikulering, om man säger så. Men oavsett mammans frågande och koncentrerade ansiktsuttryck, så pratar han tålmodigt på, upprepandes samma fras tills hon fattar. Eller tills hon låtsas fatta, ty ibland måste även den mest hängivna och ordälskande moder ge upp.

Bosse har alltså sitt ”ordfönster” öppet, som en montessoripedagog skulle uttrycka det. Vidöppet är det. Och då gäller det att fylla på, så då gör vi det. Vi läser, vi tittar på bilder, vi pratar om leksakerna, dockan och bilen, om maten, om hur han mår om vad vi ska göra och vem vi ska träffa. Hela tiden pratar vi, och han älskar det. Han är så himla fokuserad och intresserad när vi sitter och diskuterar. 100% närvarande och med en uppsugningsförmåga som en liten svamp. Det mesta fastnar.

Just nu älskar han Ann Forslinds böcker om Bäbis. Kanske känner han igen sig i dessa ljuvliga små berättelser om olika situationer som en liten bäbis kan hamna i och vilka känslor det framkallar, samt hur de hanteras. Betydligt roligare än de låter, ser jag nu när jag läser min beskrivning. Bäbis är svincool. Och arg. Och rädd. Och ledsen. Och bäbis dansar, leker tittut och jobbar. Och det slutar alltid lyckligt.

Språket blir rikare om man läser böcker. Empatin större. Självkänslan bättre. Särskilt om man läser underbara böcker, tror jag. Och barn behöver ett språk, de behöver empati och självkänsla. Och underbara böcker.

Vuxna också, för den delen.