Varje gång pojkarna fyller år försöker jag späda ut önskelistan av bilar, beyblades, tv-spel (in my dreams, ya’ll), batman och så vidare med saker som pennor, målarböcker, lera och lego. Bra, rejäla leksaker som främjar kreativiteten och motoriken och som inte är lika testosteronfrämjande som många andra saker i vårt hem. Det kan behövas, tänker jag.

Det innebär att det finns väldigt många tuschpennor i vårt hem – och en stoooor låda lego. Och just legobyggande har vi sysslat mycket med på senaste tiden. Vi häller ut allt i en stor hög i mitten på golvet och krafsar i högen tills fingertopparna blöder. Just nu är det rymdskepp på beställningslistan.

Mitt och Villes rymdskeppsmonteringande bygger på helt olika principer. Han tar några bitar, sätter ihop dem, och sedan kopplar han på speakern, som är på under hela byggandet och oavbrutet kommenterar alla funktioner som läggs till och varför och hur och vem och allt, ja allt berättar han. Skeppet byggs lite si och så, bitar som slumpmässigt placeras på valfritt ställe. Åtminstone tycker jag att det ser så ut, han har liksom ingen plan. Själv hummar jag instämmande/imponerat medan jag letar febrilt efter rätt färg, efter den där tvåan i transparent rött, jag vet att det ska finnas flera sådana, var är de, jag måste ha en till för jag har en på andra vingen. Färgerna är viktigast. Och symmetrin, jag får utslag på kroppen om det är osymmetriskt. Villes skepp har coola avgasrör som kan styra den lilla roboten som kan göra ström av syre och så utvecklas vingarna när den är här men inte om… bla bla bla, men jag är i hemlighet mest imponerad av mitt eget färgmatchade skepp som inte alls har en massa overkliga funktioner, utan gör sig bäst på en hylla för allas vördnadsfulla beskådande när det är klart.

Det påminner lite om när jag köpte min klocka, en jättefin klocka som jag fortfarande älskar och bär varje dag. Jag rusade hem, full av shoppingendorfiner och slet  fram armen för att visa Krille varpå han sade något i stil med ”cool klocka, vad har den för funktioner?”. ”Mäh! Vem bryr sig, det är en Michael Kors”, svarade jag.

Jag antar att Vilmer inte fått så mycket mer än sitt vackra yttre från mig. Men det är ju å andra sidan också det viktigaste.

Kommunens finaste rymdskeppskontruktör