Att återse ett minne
Vad gör en bok bra? Språket? Historien? Personskildringarna? Miljön? Eller handlar det om var man själv befinner sig i livet när man läser den? Förmodligen lite av allt, tänker jag.
Vissa saker ska man inte återse när det har gått lång tid. Det finns en hel del filmer som gör sig bättre i minnets dämpade belysning än i den kontexten som finns nu. Man utvecklas, växer och förändras och upptäcker till sin fasa att en film från -95 inte alls är lika romantisk eller cool som man minns den. Bara fånig. Och sedan är minnet förstört.
Jag har ju dessutom alldeles för många böcker i min vill-så-gärna-läsa-kö, så att läsa om någon jag redan läst känns ju bara korkat. Tusen små bitar läste jag för första gången för ett par år sedan. Jag fick låna den av en kompis kompis, den gick inte att få tag på i Sverige, varken ny eller begagnad, och jag blev så totalt betagen av James Freys språk och historia. Boken ruskade om mig, satt stenhårt, tog lång tid att bli av med och jag älskar det, att bli så berörd.
Så när jag blev tipsad om att den fanns i en ny utgåva, kunde jag inte låta bli. Jag köpte den med den officiella ursäkten att jag skulle ge den till min man, men den hann knappt landa på bordet förrän jag satte igång mitt återbesök i James’ smärtsamma och fascinerande resa mot ett liv värt namnet, och nu är jag mitt i den.
Så, kommer piedestalen jag satt boken på att välta? Nja, den vacklar kanske lite. James berättelse innehåller alla bitar som brukar fängsla och fascinera. Smärta, ilska, sårbarhet, hopp, kärlek och fascinerande personporträtt av människor på rock bottom utan något att förlora. Den är riktigt bra, hittills. Men den är inte samma käftsmäll som för några år sedan.
Jag återkommer med en liten recension när jag läst klart boken på bekostnad av tvätthantering, nattsömn och nyttiga kvällspromenader.