Hur blir vi de personligheter vi är? Sedan jag fick barn har jag funderat ganska mycket över det. Många i min omgivning hävdar att det ligger i vårt DNA, det är liksom förutbestämt och beroende av om barnet är pojke eller flicka, samt av vilka släktdrag som finns. Andra pratar om hur vi socialiserar fram ett beteende, alltså att personligheten är ett resultat av hur barnet bemöts av andra vuxna.

Jag lutar nog åt ett slags mellanting. Jag tror att alla barn är en alldeles unik person i sig, men att vi vuxna kan stärka eller hämma vissa delar av den personligheten, beroende på vilka referensramar och erfarenheter vi själva går runt med. Och det är ju lite läskigt att tänka på, det där sociala arvet som inte alltid är tip top, hur sjutton gör jag för att inte föra det vidare? Och hur gör jag för att inte ha några förutfattade meningar om vad som är ”bra” eller ”dåligt” för mina barn, när mina erfarenheter ofta är min verklighet, oavsett vad jag varit med om? Hur gör jag för att inte cementera några unkna könsroller som ingen mår bra av men som finns överallt? Lättare sagt än gjort, det där med att vara en fri, öppensinnad och stöttande förälder i alla lägen. Men det hindrar ju inte att man försöker så gott man kan.

Våra pojkar är ju väldigt energiska, för att säga det med ett diplomatiskt ord. Sjövilda skulle kunna vara ett annat. De är musikaliska, högljudda, utåtagerande, gillar bilar, Star Wars och att brottas. Pojkpojkar. Klart jag har en del i det. Hade jag hanterat mina barn annorlunda om det var flickor? Det är möjligt. Å andra sidan gör jag så gott jag kan för att mildra konsekvenserna och stärka andra bitar också: empati, omtanke, prat om känslor, massor av pussar och kramar, lässtunder, pyssel och självkänsla, självklänsla, självkänsla. Allra störst påverkan tror jag faktiskt att mitt eget beteende har, hur jag är mot mina medmänniskor, mot Krille, mot deras bröder.

Själv var jag väldigt lugn som barn. Jag gillade att rita och skriva, läsa och filosofera. Jag slogs inte, jag var ledsen i tysthet istället. Jag vet inte om det ena är så mycket bättre än det andra. Men jag kan vara observant på hur mina barn mår, stärka deras självkänsla, ta fokus från prestationer, ge dem massor av närhet och låta dem utvecklas till de individer som de vill vara. Jag försöker så gott jag kan. Ibland går det rätt bra, ibland går det åt helvete.

Alltså det där med att vara förälder. En av de mest intensiva utbildningarna i personlig utveckling som finns.

Må hända inte den enklaste. Men troligtvis den bästa.