Yogamattor kan inte tala. De är hoprullade mattor av gummiplastsomething som inte äger något eget liv och därmed heller ingen förmåga att kunna kommunicera. Så är det. Det vet ju alla.

Min står i ett hörn av hallen. Ett hörn som jag passerar ofta, likt Sisyfos på väg för att lägga tillbaka leksaker, medla i slagsmål eller bygga lego med kidsen (jo,det händer). Jag brukar slänga en förstulen blick på den när jag går förbi. På sin höjd.

Likt alla andra mattor kan den heller inte prata, såklart. Men likförbannat. Vissa gånger, som nu, när jag sitter vid köksbordet med med lila rullen i mitt perifera synfält, kan jag svära på att den blänger på mig. Den bara står där och tittar anklagande och påpekar att det var ett tag sedan sist. Ett bra tag sedan sist. Kommenterar min förmåga att prioritera bland mina pusselbitar i vardagen. Påminner mig om att jag alltid blir mycket piggare av yoga och undrar retoriskt om jag någonsin ångrat att jag gjorde ett yogapass?

Jag blänger tillbaka, och tänker att det är lätt för dig att säga som inte jonglerar med sju tusen saker varje dag och jag har ju så mycket att göra och bla bla bla. Sedan får jag dålig smak i munnen av alla patetiska ursäkter.

Ok, mattjäkel. I kväll ska du få dig en omgång, så ta mig sjutton.