Ja ja ja, sist på bollen upphöjt i hundra och allt det där. Detta broderiet troligtvis sitter i hundratals hem redan, efter att det cirkulerat i många medier för ett antal månader (eller är det år?) sedan. Men det skiter jag i. Eftersom jag redan bekänt min aversion mot snusfönuftiga klyschiga visdomsord, så passar det mig så ypperligt att tjoffa upp ett sådant här konstverk på väggen. Om än sist av alla.

För protokollet: Jag älskar innebörden av carpe diem-orden, det är mer hur, var och med vilken tanke som det levereras som kan störa mig. Medveten närvaro är ju vad livet går ut på, och jag tror absolut att vi behöver påminnas om det, eftersom vi som lever en ”civiliserad” livsstil som ligger så långt från det levnadssätt som våra gener fortfarande är designade för. Evolutionen jobbar långsamt och när den äntligen är ifatt och ändrar våra genetiska förutsättningar så de passar in i den omvärlden vi befinner oss i, så har ju omvärlden ändrats tusen gånger om. Många av oss mår dåligt fast vi har det bra, och därför tror jag på att hjälpa upp vår omoderna genuppsättning genom att jobba med närvaro, yoga, affirmationer, tillit och att välja glädjen i livet eftersom det gör det hela mycket roligare. Det var länge min mission i livet att hjälpa människor med det. Nu för tiden hjälper jag mest mig själv.

Men humor är också viktigt. Att ha distans till sitt trassliga liv. Att kunna skratta åt allt emellanåt. Och att få lov att bli riktigt heligt förbannad. Därför tänker jag idka idogt handarbete i (fotogen)lampans sken för att kunna pryda mitt hem med det enda broderi jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha hängande på väggen. Den har jag beställt från Rummet, fler fina exempel finns på fuldesign.se.

Däremot kan jag lätt se den pedagogiska utmaningen i att förklara för den läskunniga andelen av kidsen att det är ok att deras mamma skapar något som ska hängas upp till allmän beskådan men som inte bör uttalas.

Åtminstone inte så någon annan hör.