Älskade lilla fyraåring

Älskade lilla fyraåring

Just i dag för fyra år sedan vid den här tiden var jag rätt förbannad.

Jag hade gått över tiden ett par dagar och det ingick inte alls i mina planer. Ilsket snörde jag på mig skorna och gav mig ut på en tvåtimmars powerwalk  på eftermiddagen. Frustrerad och flåsande stampande jag runt med min jättemage över stock och sten i skogen. Nu skulle ungen ut. Hej seismologer, om ni noterade något utslag på Richterskalan den 10 mars 2009, så var det bara jag som försökte sätta igång en förlossning. Och se, när jag var och fikade hos en kompis lite senare så drog värkarna drog igång.

Krille kom hem från jobbet med odelad uppmärksamhet och sin fantastiska coachingförmåga. Han andades med mig, klockade värkar och blev mer och mer stressad över att jag hela tiden tyckte att det var för tidigt att ringa efter hans mamma som skulle passa Vilmer.

”Men mamma bor ju fyra mil härifrån! Nu ringer jag”, sade han.

”Nääääj”, brölade jag och profylaxandades för glatta livet, ”det är långt kvar. Vänta.”

Jag minns att Den rätte för Rosing eller vad det hette gick på tv’n. Sicket skitprogram, tänkte jag mellan värkarna, hur fan kan någon titta på detta? Och så tittade jag lite till. Krille trampade oroligt fram och tillbaka medan jag bad honom vänta. Och vänta. Och vänta. Till sist fick han nog.

”Herregud, jag är 35 år, jag får väl ringa min mamma om jag vill”, sade han och tog upp luren och ringde.

Tur var väl det.

När hon kom hade jag så ont att det tog mig tio minuter att gå de fem meter som skulle tillryggaläggas innan jag nådde bildörren och de närmsta par timmarna tillbringade jag i en bubbla av outsäglig smärta, som hindrade mig från att ens säga ett ord, så nära var jag att drunkna i det där satans smärthavet. Så nära var jag att få panik. Krille var min livboj och jag höll i honom. Stenhårt. Vad som än händer, få inte panik, dyk in i smärtan istället, slappna av, slappna av, tänkte jag om och om igen. Trampade vatten för glatta livet i det där havet gjorde jag. Kallsup efter kallsup, men jag lyckades hålla mig flytande. På något sätt. Tack vare Krille.

Mamma mia. Vilken tur att jag inte visste om allt det innan. Och vilken tur att jag inte behöver göra om det.

”Å, en hand!! Jag ser en hand, bebisen vinkar till oss, så gulligt!” tjoade den välmenande undersköterskan medan Folke sakta trängde ut sitt 39,5 cm stora huvud plus den där jäkla handen genom en öppning som INTE ALLS kändes dimensionerad för det och fick min vävnad att sakta och obönhörligt slitas i sär och gå sönder.

”Nu dör jag”, tänkte jag.

Men jag gjorde visst inte det.

Istället kom Folke ut, en minut i midnatt, till tonerna av Detroit Rock City med Kiss. Ja, de uppgifterna kommer från Krille, själv hade jag stängt av de flesta sinnen vid det laget och hörde inte alls vad som spelades just då. Jag hörde nog inte att det spelades något överhuvudtaget, tror jag. Stor och fin, 4.3 kilo tung, och den norrländska barnmorskan som pratade som Maud Olofsson, var mäkta imponerad över att ”lilla du fött fram en så stor gosse utan bedövning”. Nånstans var jag tacksam för bekräftelsen.

Jag minns att jag for upp (nåja) och duschade och plattade håret innan den där brickan med torra mackor och pommac skulle komma. Så märkligt. Skyndade mig att ta på mig egna kläder och fixa till mig när jag knappt kunde sitta, än mindre gå. Och där satt jag när brickan kom in, en nybliven tvåbarnsmamma med platt lugg ett ack så ömmande underliv, och grät av lycka och trötthet. Jag var helt knockad, både av chocken från smärtan som varit, och av kärleken till det som blivit. Mackorna rörde jag inte alls.

Och här är jag nu, fyra år senare.

Ingen lugg, ingen härva av stygn i det allra heligaste och inga bröst att tala om överhuvudtaget. Men fortfarande fortfarande med den där enorma och överväldigande kärleken till en alldeles välsignad liten unge som hunnit bli fyra år gammal.

En glad, social, bestämd, tydlig, framåt, kramig, kittlig och mörkrädd liten människa, som ska bli brandman eller trummis när han blir stor. Som till sin fars förtret hellre lyssnar på hiphop än rock. Som älskar pannkakor, men som trots det beställt varma mackor till födelsedagsmiddag. Som har mycket kreativitet och älskar rollekar, och som gärna skulle klippt av sig sina lockar om inte jag hindrat honom, Som, i brist på medbestämmande på frisyrfronten, istället går med mössa inomhus just nu. Som konstant rubbar våra cirklar, välbehövligt nog.

Finaste, goaste Folke. Vilken tur att jag inte drunknade. Och vilken tur att du valde att komma just till oss. Vi är så outsägligt tacksamma för det.

Grattis på fyraaårsdagen, hjärtat.