De här tre pojkarna. Vissa stunder blir jag nästan däckad av kärlek till dem. Jag kan sitta på min kontorsstol och längta mig halvt fördärvad efter den här lintottstrion. Jag vill bara hem hem hem och jag blir gråtfärdigt tacksam när jag tänker på den uppsjö med kärlek som flödar på Marmorgatan 38. På alla de skratt, kramar och fantastiskt kloka reflektioner som jag är privilegierad nog att ha i mitt liv tack vare de här sprallisarna.

Andra dagar är den kärleken inte lika självklart lysande utan mer satt på stundtals hårda prov, det vet du som läser Kaosyoga eller har barn själv. Ilska och frustration väller ut här och där, pyser ut, exploderar eller sipprar mjäkigt ut, jösses det är verkligen tumult här allt som oftast. Så många tvära kast att jag blir helt matt.

Men i grund och botten, under de tillfälliga stormarna och åskknallarna lever vi ändå på ett solitt och outtömligt lager av kärlek. Det känns bra.

Och att fortsätta göra vad jag kan för att det ska vara så – för alltid – är det absolut viktigaste och mest meningsfulla i mitt liv. Alltid.