Som två tummar, är de. Långhåriga lintottar till busfrön. De skrattar leker och slåss. Hela tiden. Omvartannat går det, som en tvättmaskin som bara kör ett program om och om igen. Skratt, lek, provokation, handgemäng, gråt. På repeat. Resen av familjen lever med att ständigt lyssna på detta tjo, tjim, gap och skrik. Vi försöker att lugna, prata till rätta. Att – när det inte funkat – trösta, förmana, förhandla. Igen och igen och igen. Precis som Bono sjöng, så kan de varken leva med eller utan varandra. Men jag undrar om han fattade vilken stor påfrestning det är för oss andra runtomkring. För varandra.

När Bosse var mindre så var det ännu jobbigare, jag var ju tvungen att beskydda honom mot hans emellanåt välmenande brorsa som tog i mycket hårdare än vad en ett- eller tvååring ska och kan tåla. Nu är de nästan jämnstora och Bosse kan försvara sig, och återgälda attacker rätt bra. Tyvärr eller som tur är. Jag vet inte.

Å andra sidan, så har jag inte hört några barn skratta så mycket och så många gånger som de gör varenda dag. Åt och med varandra. Som nu, tillexempel, när jag sitter i soffan på deras rum och skriver detta och de ligger i varsin säng efter att äntligen ha läst böcker, nattat och släckt – Folke överst och Bosse underst – och de skrattar så de kiknar. Inte riktigt enligt min plan kanske, men de har väldigt, väldigt roligt just nu.

Själv växte jag upp till största delen utan syskon och jag hade kunnat ge vad som helst för att få ha det som de har. För att få någon att gnuggas mot, kramas med, slå på, retas med och jaga. Att få utlopp för det där, det längtade jag efter, men det fick jag inte alls, istället fick jag börja lära mig mer av de sociala koderna och samspelet när jag blev lite större, och då var det så mycket knöligare. Och jobbigare när det blev fel.

Så jag vet ju att det är fostrande och emellanåt bra och hursomhelst oundvikligt. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så här jobbigt att vara förälder till såna syskon. Ty jag blir så ofta galen på de här ungarna. Lycklig också visserligen. Men galen. Just nu mest galen.