Lördag förmiddag. Den bästa förmiddagen i världen, en magnet för vardagens slit, veckans belöning liksom. Gemenskap, vila, outtömliga möjligheter till ökad livskvalitet. Men just dag… jag vet inte. Jag är mest sliten och sitter i en noppig långkofta och iakttar. Ögonblicksbild:

Vilmer och Folke leker för fullt, det är någon blandning av hund (döpta till Håkan och Anders!?), pirater och Dead by April. Lite lego finns visst inblandat också, oklart varför. Det är nystädat men stökigt, sofföverdrag är i tvätten och ingen har borstat tänderna ännu. Vilmer ser ut som om han gjort headspin hela natten, jag fattar inte det håret, hur kan det bli så trassligt bara för att han sover? Soundtracket är Hush, ute blåser det förrädiskt kalla vårvindar och solen har gömt sig. Jag orkar inte ens tänka tanken på att dra igång projektet hitta kläder och övertala kidsen att gå ut. I kväll  kommer goda vänner på besök, menyn är under uppbyggnad men är ännu inte klar. Såklart. Det som finns kvar att göra tills gästerna kan slå sig ner framför ett dukat bord ikväll kommer att kosta en ordentlig ansträngning, utan tvivel.

Ja. Så här är det en vanlig lördag i mars på Marmorgatan. Jag har redan skrattat högt flera gånger idag, och barnen mår jättebra, leker och har hur kul som helst. Men bortsett från det skulle denna inblick i vanligt vardagsliv, färgat av ett filter av sömnbrist, knappast få någon att hjula av eufori. Och det hade ju varit roligare att skriva ett inlägg om några av alla galna, tokiga kommentarer eller händelser som haglar här, eller göra ett komiskt konstaterande om mina egna tillkortakommanden.

Detta är mycket läskigare att skriva, lite som ”jaha, var det allt?”. Ingen punchline, inget roligt. Bara ett brottstycke vardag i all sin skröplighet. Men det är vårt liv. Det är inte jättekul eller väldigt frustrerande eller märkligt just i detta nu. Det bara… ÄR. Och det, mina söner, ska också med i bloggen. Alla de där dagarna som kom och gick utan att lämna stora spår efter sig, de är inte så dumma de heller, faktiskt. Vi har ju varandra.

Får inte glömma av att komma ihåg...

Men, okej då. En liten lustig sak kan väl klämmas in: Folke har skrivit på sin hand ”för att komma ihåg att han ska till Lena i morgon”. Lena är Folkes förskolefröken, och jag anar att han härmat sin far som hade någon anteckning på handryggen häromdagen för att täcka upp ett tankspritt sinne och opålitligt minne.

Fina familjen min. Vad skulle jag gjort utan er? Vem skulle jag då suttit i min noppiga långkofta och tittat på?