Det har egentligen varit en fin dag i dag. Pyjamashäng, frukost med färska frallor, många olika pojkar i husets lekrum, barnbio, vårsol och ett återseende med skaterampen som vaknat ur sin vintervila. Åtminstone hade en skejtare gjort det, och då kände pojkarna livet i sig och kutade runt de med
Nu lyssnar Krille på Graveyard och lagar skagenröra som ska ätas på smörstekt surdegsbröd, jag har köpt lördagsgodis noga fördelat i tre olika påsar och alla (?) är taggade inför mello ikväll.
En helt vanlig lördag, alltså.
Och ändå inte.
Håkan fattas. Han fattas så mycket. Sorgen och tomheten har funnits med mig hela dagen och har gjort mig ända in i märgen trött. Jag har gråtit mina ögon svullna och min kropp alldeles tung. Jag tänker hela tiden på Håkans kropp som vi lämnade där på golvet.
Snart känns allt som vanligt igen, jag vet ju det.
Men inte än.
