Idag har jag åkt skoter på jobbet, iklädd tajt kjol och nylonstrumpor, varit på möte på min bank och backat in i en bil och lämnat mitt visitkort på dess vindruta med en liten hälsning på. Man kan säga att jag har haft kul för ett helt decennium framöver.

När det gäller skoteråkandet, så var detta i samband med en fotografering av en skidbacke. Jo, det finns faktiskt en sådan där jag jobbar. En riktigt fin, dessutom. Kolla utsikten. Det är inte många som jobbar i Halland som kan ta sig två minuter upp med skoter och få den här vyn.

Men jag hade inte riktigt preppat för den fotograferingen klädmässigt, som du kanske sett på Insta. Å andra sidan, om någon ska åka skoter i halvtrasiga nylonstrumpor och en kjol som får dras upp till höften för att kunna grensla den där maskinen, så är det väl yours truly.

Bankmötet tänker jag inte säga så mycket om, mer än att… äh, banker alltså. Av de banktjänstemän som jag har mött som kund så känns ganska många ganska otidsenliga i sin attityd och kundbemötande. Vem är till för vem egentligen? Jag vill ha en bank som kan ge mig bra villkor, med en kontaktperson som kan hjälpa mig och är pålitlig, serviceminded och lyhörd. Precis som jag försöker vara mot de kunder, samarbetspartners  och medarbetare som finns på min arbetsplats. Antingen har jag haft otur eller så är bankpersonal generellt sett tråkiga och anala (med några lysande undantag som jag råkar känna till men som jag tyvärr inte har som kontaktpersoner). Troligtvis är det det förstnämnda.

Oavsett. När jag skulle till banken idag så hade jag lite bråttom och med en snabb backning ut ur p-rutan, tillsammans med halt underlag och hög musi… – eller ja, vi kan summera allt som ”slarv” helt enkelt – så backade jag på en bil som stod parkerad bakom min. Det hördes och kändes knappt, det var bara ett pyttelitet ”bom”, men ändå tillräckligt för att jag skulle fatta vad som hänt. Och på en millisekund, innan insikten om den lilla krocken ens hade nått medvetandet utan max bara hunnit till repilhjärnan, så hörde jag mig själv hojta ”FITTANS RÖV!” där inne i volvokupén.

Just det.

Fittans Röv.

Jag vill inte tro att jag har ett överdrivet tajt ordförråd, alltså jag brukar ha en del att välja mellan, men av alla uttryck i vårt digra svenska språk som kan användas för att uttrycka förvåning, irritation, frustration eller någon form av överraskning, så valde jag tydligen ändå att använda ”Fittans Röv”.

Var kom det ifrån? Och – varför? Fittan har väl ingen egen röv? Det finns ju oftast en röv i närheten, det gör det ju, men är den just fittans? Eller har mitt undermedvetna målat upp bilden av en något abstrakt anatomi? Nog för att allt blev lite huller om buller down there efter förlossningarna, men jösses SÅ ILLA blev det ändå inte. Det mesta bör oavsett vara återställt nu, så det finns ingen anledning för mig att tjoa som om det fortfarande fanns stora trafikomläggningar kvar söderut. Dessutom känns det inte särskilt könsneutralt heller, jo röv kanske, men fitta är väl så långt ifrån neutralt som en kan komma. Hur kommer det sig? Hur?

Jag, Lise Hellström, 42 år gammal borgarbracka och mamma till tre barn, körde för snabbt ut ur en parkeringsplats med min volvo V70 på väg till ett bankmöte, backar på en annan bil och säger: Fittans Röv.

Den där hjärnan jag sitter inne med. Jag fattar inte.