Varje kväll nuförtiden lägger jag Bosse. Vi borstar tänderna, tvättar händer och ansikte, tar på pyjamas och lägger oss och läser en bok. Det är viktigt att alla snuttar och gosedjur är med vid läsningen. Kossasnutte 1 & 2 (det råkar finnas en dublett, came in handy under dagistiden kan jag säga), Elefantasnutte, Musasnutte och Pepparkakssnutte ska med. Och kaninen Nina Bajs, grodan Lasse Bengtsson, sköldpaddan Morgan, ankan Ankis och hunden Karlsson Hubert. De får alla samsas om bästa platsen. De bråkar lite ibland, och då får Bo in och medla. Men alla får vara med. Och så läser vi Castor Odlar eller Vems bebis, fast vem-böckerna är så korta, så då klämmer vi in Vems byxor också. Sen släcker jag och säger att jag älskar honom lika mycket som universum är stort och då säger han att han älskar mig från Pluto till Saturnus och sen till Mars och sen till jorden och sen till månen. Sedan sätter jag mig i soffan jämte och bloggar lite medan han somnar.

Så gör vi nu.

Tänk då hur det blir om tolv år. När han är sexton.

Skostorlek 45, 178 cm lång, med lite spridd skäggväxt och en hel värld av kompisar, förälskelser och upplevelser som jag inte är en del av. Ingen Karlsson Hubert som blir sur på Nina Bajs. Ingen välanvänd pyjamas med ugglor på. Inga långa kärleksförklaringar till mamma. Eller jo, kanske? Kanske ska det bli något att hålla fast vid, att alltid ha den där godnatthälsningen? Även när han är sexton och har händer som är större än mina, men har släppt taget om ugglepyjamas och snuttar för länge sedan. Då kanske vi fortfarande kan köra avstånd i rymden som symbolik för hur mycket vi gillar varandra? Jo, det måste vi ju kunna. Jag tror att jag ska satsa på det.

En sextonåring behöver väl höra att hen är älskad lika mycket som universum är stort minst lika mycket som en fyraåring, när jag tänker efter. Kanske ännu mer?