Rubriken är titeln på en bra Pink Floyd-låt. Det var länge sedan jag lyssnade på min gamla favoritgrupp, förresten. Det måste bli ändring på det, nu när de är ute på Spotify och allt. Bilden ovan är ju tagen långt före Coming back to life gjordes gjordes, då Roger Waters fortfarande var med i gruppen. Men den är fin.

Men strunt i de gamla gubbarna nu, låt oss fokusera på väsentligheterna istället: Jag börjar bli frisk! Mycket tack vare att jag har sovit som en tonåring till långt in på eftermiddagen de här dagarna, och jag skulle kunna sova lika länge till kändes det som. Och rätt mycket tack vare den gröna lappen som låg på köksbordet när jag ramlade ner från sovrummet under vid tvåtiden idag. Sömn och kärlek, bästa medicinen på riktigt om en vill komma tillbaka till livet.

Vad konstigt det är att vakna upp i ett tomt hus, förresten. Jag tänkte på det idag, hur sällan jag är ensam nu för tiden jämfört med innan jag träffade Krille. Under några år var ensamtid en del av min vardag, idag är det väldigt ovanligt. Jag är omgiven av människor från det att jag vaknar tills jag somnar, det är fullt ös. Jag är inte ens ensam när jag sover. Vilken tur att jag gillar människor, och vilken tur att jag kan koppla av och vara helt och hållet mig själv tillsammans med rätt många av de närmaste. Annars hade det blivit otroligt påfrestande.

Sedan tänkte jag lite mer på det här med människor. Människor är svinkul, det är det som ger mig inspiration, energi, skratt och värme. Jag lever för människor och det gör troligtvis du med. Jag tror fullt och fast på att det endast är i relation med andra som vi utvecklas. Vi är sociala däggdjur, vi klarar oss inte själva. Flocken och vårt beroende av den är både vår styrka och svaghet. Vi har tack vare våra sociala och kommunikativa skills både skaffat oss herravälde på jorden och en himla massa krig och annat elände. För även om vi har den mest välutvecklade kommunikationsförmågan av alla däggdjur, så får vissa spån i sociala medier mig att tvivla på det 50 gånger per dag.

Ty människor är inte bara glädje, de är ju skitjobbiga också. De flesta är rent av idioter, känns det som. Ju äldre jag blir, desto fler idioter upptäcker jag. Nu är det ju hur många som helst! Eller så beror det på att jag har sämre tålamod med egoistiska dumhuvuden nu för tiden, jag vet inte. Men det är som det är. Jag har inte längre något behov av att ändra på folk, att få dem att förstå att de har FEL, eller att få mig själv att förstå varför de gör som de gör. Jag är emellanåt moraliskt tvungen att argumentera mot dumheten, och då gör jag det, men i övrigt blir jag bättre och bättre på att putta bort dumhuvuden och därmed spara min energi och uppmärksamhet åt de som jag gillar att hänga med. De som gör livet värt att leva. De som är själva meningen med livet, när jag tänker efter.

Denna bilden tog jag på Lena idag. Den tycker jag om. Den kan sammanfatta hela detta inlägg ganska väl. Den visar både vad vi har gjort idag, Lena och jag, och hur mycket vi bryr oss om korkskallar. Man kan också se den som en illustration till begreppet ”this bitch bites” eller nåt. Samt att vi behöver jobba lite på vår tandhygien, men det är en annan sak.

Nu ska jag kolla senaste avsnittet på Homeland. Tillsammans med en människa som ger mig en massa energi.