Jag har varit hemma pga nästan döende idag. Nej, det är inte en extra lång bakfylla, jag är sjuk på riktigt. Men på tal om bakfylla, har jag förresten berättat att jag jobbade på bakfyllan när jag var ung och odödlig och orkade partaja till morgontimmarna och gå och jobba efter att ha sovit en timma eller två? Jag blev akutillamående i den lilla glasskiosken som jag bemannade, vilken bara var en liten låda utan något annat än det lilla utrymmet som en stod och skopade ut glass i, men som tur var kom ägaren precis då ut för att kolla om jag behövde fylla på något. ”Stå här en stund är du snäll”, sa jag och sprang rakt in på kaféets toa och kräktes som en galning. Saved by the bell, verkligen, vad skulle jag gjort annars, kräkts inför alla kunder rakt ner i glassfrysen?

Jaja, det var en liten parantes det där. Den här skiten jag brottats med idag måste dock ha maxat gårdagens döda-mig-med-en-gång-istället-för-att-låta-mig-ligga-här-och-lida-känsla. Inte konstigt att jag mådde historiskt dåligt. Jag och Krille diskuterade till och med vem som skulle kunna vara barnens nya mamma efter att jag dött av bakrus. Han sade Zara Larsson, och jag försökte berätta för Krille att jag är lite tveksam till om hon är så sugen på ett liv som trebarnsmamma i en småstadsförort just nu, men han ville inte riktigt lyssna på det örat. Mitt förslag var Jessica, den finaste, tålmodigaste och mest lyhörda människa jag vet. Hon hade gjort jobbet bra.

Idag är jag inte lika säker på att jag kommer att dö, så jag låter valet av ny mamma till barnen vänta lite. Men på tal om Zara Larsson: Du vet ju att Kaosyoga är din riddare i den fula verkligheten? Att Kasoyoga tycker att världen är alldeles tillräckligt full med noggrant stylade, intetsägande och förljugna bilder på hem och människor och därför jobbar för att neutralisera det lite? Well, det blev extra tydligt för mig att min blogg verkligen, eh, väger upp alla vackra bilder som vi bombarderas med.

Jag låg i sängen ända till kl 14 idag. Jag hade ont, var trött och varm. Jag kände mig inte vackrast i världen, oh nej, men jag tänkte nog nånstans ändå att jag såg ut lite så här:

Men se det gjorde jag inte riktigt. När Bo lite senare råkade ta et kort på mig med kameran, efter att jag med århundradets kraftansträngning lyckats ta mig upp och klä på mig, ja då visade det sig att sjukdomens ansikte ser ut så här i stället.

Blicken, kolla blicken! Så totalt tömd på minsta tillstymmelse till hopp och glädje. Döda mig, säger den blicken. Döda mig nu. Å så ackompanjeras den av påsar under ögonen och flottigt hår. Med en massa gamla klistermärken på en dörr och biblioteksböcker i en jävla oordning inne på lekrummet som fond. Hahaha, jag tror jag dör så jävla usel jag ser ut.

Jaja, sånt är livet. Och det här gamla aset må se ut som ett världskrig men hon är gjord av segt virke, ser du. Jag ska pallra mig upp till jobbet i morgon, kosta vad det kosta vill. Så min man och mina barn kan du glömma, Zara Larsson. Bara så du vet.

P.S. i NÖD och lust, Krille. Du lovade inför Gud och alla människor. Glöm inte det!