Häromdagen gav jag Krille en bok. Lite för att det var hans namnsdag men mest för att den var fin.

Vacker

Eller hur? Nu sitter han mittemot mig vid köksbordet och läser och fnissar för sig själv. Håkan Nesser. Bra författare, det där.

Jag brukar alltid foka på första stycket i en bok, och jag har för mig att jag kan avgöra redan där om bokan är värd att lägga tid på eller inte. Ofta kan det utläsas redan på första meningen. Jag minns nån lektor som på nån föreläsning i litteraturvetenskap höll oss studenter sysselsatta i två timmar med den första sidan av boken Catcher in the Rye (eller Räddaren i nöden, som vi säger i Sverige, men då var det originalspråk som vi skulle läsa på, så excuse me for being snobbig). Vi fick klämt ut hur mycket som helst om huvudpersonen i de meningarna, lite som en tandkrämstub som känns tom men – *ta daa* – det är den inte. Det var lite av en aha-upplevelse för mig. Du anar inte hur mycket tandkräm som finns kvar i skrymslen och vrår om du bara vet hur du ska få ut det.

Elva dagar i Berlin inleds med ”Arne Murbergs pappa blev dyster när han fyllt sextio och fem år senare dog han”. Den boken måste vara bra, tänkte jag och köpte den på studs.

Lite samma sak med människor, kanske? Troligtvis finns det en hel del kvar i skrymslen och vrår även om en tror att en har analysen och sanningen klar för sig.

Eller inte. Vad fan vet jag?