Fredagsmys. Helg. En vill så väl. Alla vill så väl. Hämtat barn, handlat, fixat fram lite chips och nötter och bra musik. Väntar in maken. Allt är gott, alla är glada.

Och ändå går det åt skogen.

”Skogen” var i det här fallet en något oklar brandanstiftan runt kl 18 i form av meningsskiljaktigheter kring ett tv-spelande som mynnade ut i psykisk terror och handgemäng med trumpinnar som vapen. En tager vad en haver, liksom. Jag vet inte om du någonsin blivit slagen med en trumpinne, troligtvis inte, men jag kan berätta att det gör sjukt ont. Trumpinnar är stenhårda. Detta ledde i sin tur följande förutsägbara standard-del i bråk-ekvationen: Arg mamma lade ner morotsskalningen stövlade mitt in i krissituationen och försökte reda ut vad som hänt samtidigt som en individ var så rasande att han nästan gick upp i atomer varpå den andra retades ännu mer. Mamman håller i tröjan på den förstnämnde för allt vad tygeln höll för att förhindra blodspillan, och försöker hålla den andre på en armlängds avstånd för att förhindra fysiska möten dem emellan. Hon skäller på den andre som retas, med påföljd att han också blir arg eftersom han känner sig orättvist behandlad för det var minsann den andre SOM BÖRJAT och det är så typiskt henne att alltid skälla på honom. Mamman försöker nu än en gång reda ut vad som hänt genom att skrika två otroligt korkade frågor till sina barn ”MEN VARFÖR GJRDE DU SÅ? DET ÄR JU INTE SCHYSST HELLER?” samt klassikern ”SLUTA SKRIKA!!”, vilket självklart är sjukt kontraproduktivt och inte har någon som helst effekt. Tvärtom.

Så nu skriker alla.

Mamman skriker dock högst och säger nåt med fan och helvete och vad är det med alla i den här familjen, ska man inte kunna ha en mysig fredag utan att nån ska slå ihjäl nån annan, det var då själva FAN med. Sen tar hon trumpinnarna från pojke nr 1, reser sig, öppnar ytterdörren och slänger ut dem med en kraft som skulle gett en första placering i kast med liten boll på distriktsmästerskapen för mellanstadieelever i Halmstad och drar igen dörren så det skallrar i rutorna.

Det blir tyst.

Mamman går ut i köket och muttrar vidare på sin svordomsramsa, och den är lång så det tar lite tid. Pojkarna reser sig och går in till sitt. Hon återgår till att skala sina morötter och i takt med att pulsen sjunker så ökar graden av dåligt samvete. Fan också, vilken förälder gör så? Att hon inte kan hantera det lite mer vuxet och pedagogiskt. Skammen i det faktumet sköljer in som små vågor på en sandstrand. Men ilskan är kvar som en dov ton i kroppen, den släpper inte taget så snabbt. Ambivalens och morotsskalande och svordomar. Härlig fredag.

Plötsligt kommer en lapp ut på köksbordet från en sexåring som för tre minuter sedan ville slå sin storebror gul och blå med stenhårda trumpinnar men som nu hunnit längre på vägen mot lugn och sans än sin mamma.

Den där lappen alltså. Alltså vem kan någonsin fortsätta vara arg om man får ett Filåt?

Det går ju bara inte. Hon skriver ett meddelande tillbaka och går in till pojkarna och de läser och sedan kramas alla tre hårt och länge och lovar att samarbeta bättre och se till att resten av fredagen blir bra. Mamman får sedan leta upp sina skor och gå ut i regnet och leta i mörkret för att kunna återbörda trumpinnarna som tillsist hittas i jorden under häcken.

SEN blev det en mysig kväll.