Idag när jag släckte ner på jobbet för att åka hem så slängde jag en blick ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Klockan var väl halv sju. Inte överdrivet sent ändå, men mörkt var det, för första gången på länge.

Den mörka årstiden är här.

Och som ett instinktivt försvar mot det så körde mina tankar igång med en startsträcka på ca två millisekunder: ”Jaja, så är det, det är mörkt, jag har jobbat lite länge och det är snart vinter men det är inga problem, jag kommer att ta mig igenom detta också. Jag köttar på. Snart är det vår igen. Det går fort. Jag har gjort det förr, jag kommer att göra det igen. Jag tar mig igenom detta.”

Alltså kan vi stanna och begrunda detta lite, du och jag?

Det väcker ju onekligen lite tankar nu när jag för en gångs skull lyssnade av det där automatiska telefonsvarsmeddelandet som visst går igång inne i huvudet när en plötsligt upptäcker att en gett all dagens energi till jobbet och nätt och jämt hinner hem tills läggningsproceduren ska påbörjas. Och att sommaren både kom och gick utan att en verkligen tog sig tid att njuta. För på riktigt: vad är det för en inställning att ha? ”Jag köttar på”? ”Jag tar mig igenom det”? Det är ju inte så att livet går i repris, menar jag.

Men jag köttar på, jag. Jajamen. Varenda vardag och ibland på helgerna med. Jag köttar på. Jag biter ihop. Jag kämpar tappert. Jag gnäller inte för herregud, jag har ju valt detta själv och jag får ju små glimtar av liv när jag hinner sticka ut på en lekplats med kidsen en timma men en kamera i högsta hugg. Eller när jag kan ligga i soffan och läsa under tiden som Krille förbereder födelsedagsmiddag med svärföräldrarna. Så jag får ju mitt. Och annars? Annars är jag en duktig soldat. Visserligen aldrig tillräckligt duktig, nej nej, men emellanåt hyfsad. Om jag har tur. En någorlunda hyfsad soldat. Ibland. Som köttar på.

Missförstå mig inte, jag gillar mitt liv och mitt jobb, det är toppen. Men ibland känns det som om allt det viktiga pågår utanför. Som att jag valt fel. Mina barn växer upp blixtsnabbt och där finns ögonblick med dem som är ovärderliga men som både kommer och försvinner utan att jag är där. Där finns fina möten med människor som berikar mitt liv som jag inte hinner ha. Böcker som ska skrivas men som stannar i fragment i mitt huvud. Likaså finns det foton som ska insupas, världsbilder som ska ruskas om och, icke att förglömma, de där extra kramarna som kommer sig av stundens ingivelse.

Men allt det där verkar finnas utanför min tillvaro just nu. Jag stänger ju ute det. Och som mest blir det tankar av det – tankar som rinner genom mina fingrar som vatten.

Jag borde hitta de där pusselbitarna, annars får jag aldrig ihop det. Jag borde inte vara på ett kontor med en fönsterruta som visar nothing but mörker, jag borde vara vara INNE I livet. Det borde jag.

Men vad fan, en kan ju inte hinna med allt.