I dag känns det i mitt huvud som det ser ut i Bosses ansikte. Det är ett litet övertryck där inne, en härlig cocktail av sömnbrist, pedagogiska tillkortakommanden, insikter om anda människors lidanden, insikter om andra människors dumhet och paprika har liksom svällt och svällt och nu finns det ingen plats längre. (Jo, paprika är en växtlig form av ondska utan något särskilt existensberättigande om du nu inte visste det. Lite som SD-propaganda nu när jag tänker närmare på det. Lägger du paprika i en rätt så smakar ALLT paprika. Och när en ätit paprika så luktar ens rap paprika i en hel dag, herregud bara en sån sak.) Nu är det fullt. Knöfullt. Och allt ska bearbetas, köras runt, fackas in, fackas om, ältas, jämföras, arkiveras. Konstant.

Det är lite tröttsamt.

Å andra sidan kan jag glädja mig åt att Krille och jag kommer att supporta den svenska musikscenen en hel del i höst och vinter. Biljetter till Hardscore Superstar, Europe, Backyard Babies och Mustasch är införskaffade. Och Mötley Crüe så klart, även om de varken är svenska eller särskilt politiskt korrekta. Hotellfrukostar, shopping, drinkar, musik, whop whop.

Och vi ska ut och fira Krille som fyller år på lördag. Käk och en massa vin. Det ska bli väldigt trevligt.

Vi har de sista två avsnitten kvar på Mad Men, varav det ena ryker ikväll.

Så ja, jag ska nog kunna ta mig igenom livet ett bra tag till. Det är ju rätt mysigt ändå, jag vet ju det. Jag ska bara gå ut och släppa ut lite stress och frustration över alla patriarkala och rasistiska strukturer först. Tänker mig nåt i stil med nedanstående. Whop whop.