Folke fick ett brev häromdagen, från en kompis som har flyttat från stan. Ett brev skrivet på ett riktigt brevpapper, lila med en kattunge på. Om jag blev exalterad? Gosse, jag har inte blivit så glad sedan Krille spontant sade att nu är det väl snart dags att lägga en ny beställning på Bokus.

Igår skrev han ett svar, Folke alltså, inte Krille. En smula påhejad av sin mamma som för 30 år sedan var en hängiven ”pennfajtare på elva jordsnurr”, need I tell you – och så var mina största intressen att göra små hem till sniglarna som vi plockade ihop från alla lupinerna bakom kompisens hus, samt organisera mina bokmärken efter storlek, motiv och mängden glitter. Så du förstår att jag var skitglad över att han skulle få uppleva det jag upplevde med alla mina brevvänner som jag hade från när och fjärran.

Brev är ju bra, tänker jag. Att föra en dialog med en annan människa brevledes, det måste vara bra. Att få reda på hur någon annan tänker och har det. Att få berätta om sin vardag. Att skriva. Att posta det. Att vänta. Att få svar, ett resultat av någon annans omtanke och ansträngningar. Det ger empatiska barn som har både vänner och ett bra ordförråd, och vem vill inte att ens unge ska vara och ha både det ena och det andra? Man vill ju att de ska ha det bra.

Visst. Men vad är egentligen bra? Och vad är egentligen viktigt? Att vara omtyckt? Att ha lätt för att uttrycka sig? Att ha många kompisar? Att ha lätt för att lära sig nya saker?

Och innebär det i så fall att de som inte har så många vänner, eller ogillar att skriva, inte har det bra?

Inte så säkert. För Folke var detta ingen stor grej. Att få brev från en kompis låg nog någonstans emellan att hitta legobiten som han letat efter en kvart och sätta ett trick i Skate 3, men inte uppe vid att få jordgubbar med grädde till efterrätt. Och framför allt:

Vem är jag att definiera vad som är bra för honom?