I helgen läste jag två böcker. Två. På en helg. Det har då inte hänt på åtta år, that’s for sure. Alltså håller mina barn på att bli större. Alltså håller jag sakta och säkert på att återfå ett visst vuxet manöverutrymme i mitt liv igen. Jag har ju mässat om det där tidigare, det är både kul och sorgligt. Men när det kommer till böcker så lutar det definitivt åt det förstnämnda.

Jan Gradvall berättade i en intervju att när han vann ett pris för något litterärt alster han åstadkommit så så lovade han sig själv att han skulle läsa upp de 50 000 kr som priset bestod av. Ja, och kanske fanns det nån fånig liten statyett eller en litografi eller annat med i spelet också, det vet jag inte. Men om vi fokuserar på pengarna nu: Att läsa upp 50 000 kr. Tänk dig det. Han lät pengarna bekosta ledig tid och ett gäng böcker och läste tills pengarna var slut. Men milde himmel så härligt.

Riktigt så långt har mina barn inte kommit varken i sin mognad och förmåga att klara sig själva, de kan ju knappast lämnas vind för våg och förväntas sno ihop en maträtt enligt tallriksmodellen eller fatta genomtänkta beslut kring långsiktiga ekonomiska åtaganden medan deras förädlar har flytt till en liten stuga för att läsa ut 53 böcker. Jag kommer inte att kunna fly undan deras omsorgsbehov till förmån för böcker på många år och det inser jag, så du behöver inte lyfta luren för att slå numret till socialtjänsten riktigt än. Och just därför är jag så lycklig över att jag fick klämt två böcker på raken. Två som var riktigt bra, dessutom.

Böckerna Flickvännen och Den vita staden, är båda skrivna av Karolina Ramqvist. Jag har inte läst henne tidigare, men jag är glad att jag hittade henne. Böckerna kom ut med sex års mellanrum, men i fiktionen skiljer det nog inte mer än nåt år mellan historierna. Karin, huvudpersonen, är i Flickvännen tillsammans med en tungt kriminell kille och lever sitt liv i ekonomiskt överflöd, men i känslomässig anorexi. Hennes val av partner gör att hennes kontakt med familj och gamla vänner avtar och istället försöker hon knyta an till de andra gängmedlemmarnas flickvänner. De har åtminstone något gemensamt: oron för deras mäns liv, nojja över att huset de bor i är buggat och vikten av att hindra det kroppsliga förfallet. Men oron tär på Karin, vars man kan vara borta länge åt gången utan att ge ett livstecken ifrån sig. För att skydda sig själv förstås. Och henne. Hon går omkring i lyxvillan han köpt till dem, solar, badar, tränar och städar pedantiskt för att försöka hålla kvar något form av kontroll över ett liv som egentligen inte ger henne ett dyft att kontrollera. Hon vet ingenting om hans förehavanden. Hon väljer medvetet att inte se på nyheterna, att inte fråga om vilka han dödat, att inte ha en aning om hans nästa plan. Hon vet inte när han kommer hem igen. Om han kommer hem.

Och tillsist kommer han inte hem mer. I Den vita staden har hon fått en bebis med sin gansterboss, men är ensam. En bebis som hon egentligen inte ville ha. Kronofogden mäter ut lyxhuset vid sjön, elen stängs av och hon måste knulla pizzabudet för att få lite gratis pizza och slippa hungern. Den illusoriska kontrollen är nu helt borta. Hon är helt isolerad med sin lilla dotter i en kärleksfull men påtvingad symbios. Inga pengar. Snart ingenstans att bo. Alla vännerna från förra sommaren har vänt henne ryggen. Det är vinter i Stockholm. Bokstavligt talat. Vad ska hon göra?

Det som driver historien framåt är att Ramqvist gör Karin smart. Det är skönt att slippa klyschorna och den enkla kategoriseringen. Karin är ingen bimbo, inget naivt våp eller golddigger. Hon är kär. Och hon måste överleva. Ramqvist skriver enkelt och mänskligt om ett svårt och i stort sett omänskligt sätt att leva. Bortvänt från samhället och ändå på dess topp. Men där finns inga skyddsnät.

Och innan jag lämnar dig att stifta bekantskap med Ramqvist så måste vi snabbt prata om det här med författarporträtt. För det mesta så är de a: pretentiösa eller b: lökiga. Men jag säger dig att om inte böckerna, dess innehåll eller omslag kan få dig att läsa, så borde Karolina kunna det. På riktigt. Har du sett en sån cool författare nånsin? Dregen sa en gång att han gillade Kiss redan innan han hört dem eftersom de såg så himla coola ut. Well, jag gillade Ramqvists böcker innan jag läst dem. Och hon gjorde mig inte besviken.