Igår var jag hemma med barnen. Jag var skitstressad. Mitt nervsystem var inte urladdat än, typiskt första-dagen-på-ledigheten-syndromet för mig. Jag handlade loss på nätet, böcker, pennor, hårvård. Fick köpångest. Jag försökte låta jobbmailen vara och läsa i min mindfulnessbok, men jag blev avbruten hela tiden (”Mamma? Mamma! MAMMA!! MAAAAAMMAAAAA!!!!!) eller så avbröt jag mig själv (”Oj, 24 nya mail! Ska bara kolla. Ska bara svara. Oj, 4 nya till. Oj, ska bara” osv osv). Eller så var det någon av dagens alla 59 måltider som skulle förberedas, ätas eller plocka undan. Allt blev upphackat och jag kände mig lika avslappnad som någon som går på amfetamin och är inne på fjärde dygnet utan sömn.

Gå ut och spring ut spänningen ur systemet, sa Krille när han kom hem till Stirriga Blicken. Jag flackade vidare med blicken och nickade men det kändes som en mindre bra idé. Det VAR en mindre bra idé. Tänk dig att du tar en pilbåge spänd till bristningsgränsen och drar i den ännu mer. Så kändes det att springa utmed havet igår. Jag höll på att gå sönder. Halsen snördes ihop, jag fick ingen luft, pulsen var high as fuck och dånade i hela kroppen och halvvägs runt var jag säker på att jag skulle få en infarkt och ramla ihop. Jag försökte springa på vägar där det rörde sig folk så nån skulle kunna tillkalla ambulans om jag skulle dråsa ihop i en skithög mitt i en uppförsbacke. Men jag kom runt, med ett nytt PB och medelhög dödsångest. ”Det där hjälpte inte alls” sa jag och blängde på Krille samtidigt som jag i hemlighet var lite glad över rekordet. ”Vänta lite, älskling,” sa han lugnt. Och vad ska den klokaste människan i världen ha om inte rätt? Efter en lång dusch och två glas vin började mitt nervsystem sänka garden. Aaaah.

Jag plockade upp Vart du än går är du där igen, och upptäckte att jag äntligen kunde fokusera tillräckligt för att hålla koncentrationen och ta in åtminstone en halv sida av denna fantastiska livsvisdom (obs, ej ironi) som gör mig så gott. Jag hittade andningen, själva kärnan som får mig på rätt köl igen. Så enkelt och ändå så svårt. Att andas är ju att leva. Alltid. Den gör mig hel den där boken, jag kan inte beskriva det bättre. Med risk för att låta sektish nu så känns det som att komma hem när jag läser den. Så nära frid jag kan komma i jordelivet, tror jag. Jon Kabat-Zin är fan kung.

Alltså. Jag dog inte. Inget brast. Inget gick ens det minsta sönder. Periferiseendet återvände, maten var god och Ruben Östlunds Turist fick avsluta dagen. Allt blev bra.

Och idag skiner solen. Krille gnolar och lyssnar på Hardcore Superstar när han rengör espressomaskinen. Barnen leker nån konstig lek med gosedjuren. Det är påsk. Jag mår bra. Jag andas.

Och jag har bestämt mig. Jag ska fan andas hela påsken.