Vem tror jag att jag är?

Det undrar jag väldigt ofta, och förutom att jag har kommit fram till att jag är snygg, intelligent, in my prime och har jävligt mycket swag, så vet jag inte riktigt faktiskt. Men i alla fall, lets proceeed:

Jag vet en sak till. Att jag på många sätt är en i mängden. Jag vet att massor av människor firar in sin semester nu, och att de är lyckliga, just av den anledningen. Många har säkert, som jag, segat sig upp efter en fredags-after work som var något utöver det vanliga, herregud sista jobbdagen innan semestern är ju sista jobbdagen innan semestern. Många har säkert, som jag, varit på stranden hela dagen och fått värsta sommarkänslan och många har säkert, som jag, druckit ett glas vin eller två på kvällen med ett gäng vänner utspridda på filtar och käkat hämt-sushi medan barnen dricker läsk med dubbla sugrör och kör parkour och fotboll och what not i sanddynerna med den där ny-solbrända känlsan i huden. Många har säkert skrattat högt och känt att nu jävlar, nu ligger semestern som en oändlig daggvåt äng framför mig. En äng av möjligheter, glass, bad, vin, ligg, glass och sovmornar. Bara att stövla på framåt alltså. Igenom denna oändlighet att ljuvlighet. Säkert jättemånga.

Men ändå. Få kan ha haft det bättre än jag.

Eller ja. Det enda som kunde ha puttat upp denna dag från 9,9 till en 10a blankt, det vore en selife med Petter, tagen nu för en stund sedan, inför hans årliga spelning på Majas (eller Peter Apelgren, men han är mig veterligen inte ens i Varberg i kväll och spelar nog knappast på Majas, så det vore väl ändå att önska lite för mycket).

Och med mindre att jag är blond, skitsnygg och heter Malin, så stannar min dag på 9,9. Men det är inte så illa det heller.

Och Malin: Jag är glad för din skull. Verkligen.

Ingen är gladare än jag.

Verkligen.

skriven 4 juli 2015 av kaosyoga i Goda saker | Inga kommentarer än

Hej kära du. Har du det bra? Det har jag. Eller ja, jag är lite trött. Kidsen är helt sommarlovsmuterade och lägger sig vid halv elva och då innebär det att jag lägger mig runt midnatt och så går jag upp lite extra tidigt för att sticka till jobbet i god tid och så… ja. Så blir jag lite trött. Men shit the same, i morgon börjar semestern och fyra veckor med min fina familj. Fyra veckor utan jobb. Eller ungefär utan jobb, men ändå. Tänk vad jag ska läsa, bada, fika och blogga. BLOGGA. Whop whop! Fy fan vad kul att kunna gå från tanke till inlägg direkt och inte bara sitta vid elvatiden med tunga ögonlock och knappra på datorn för att pysa ut lite frustration eller dela med sig av nåt kul. Oftast pysa.

Innan jag somnar sittande med den varma datorn i knät så vill jag berätta att bilden togs för ett par timmar sedan när vi alla satt och ritade vid köksbordet. Förutom Krille som stod ute och filosoferade. Rätt rejält kvällsljus ändå. Och rätt rejält fin pojk också.

Tänk att jag fött fram honom ur mitt sköte. Rätt rejält bra gjort av mig.

Nä, nu lägger jag mig för att kunna spurta in i semesterkaklet. En vill ju inte inleda the vacay pigg och energisk. Har du tur så lägger jag ut en bild på mitt autosvar på. Sånt är alltid kul.

Godnatt.

skriven 2 juli 2015 av kaosyoga i Ett dåligt inlägg är bättre än inget alls | Inga kommentarer än

Sista jobbveckan, full patte på jobbet fyra dagar, one down, three to go. Men idag har jag varit ledig. Eller ledig, hehe, jag har varit hemma. Vi har varit på simskola och lunchat på altanen (som synes på bilden åt vi wraps). Jag har jobbat lite och drivit hela horden på cyklar i olika storlekar till stranden. Jag har kallat mina ungar för otacksamma för att de inte iddes leta rätt på en nyinköpt spade. Jag har vattnat och klippt gräset och jobbat lite till och gjort svingoda baconlindade kycklingben. Krille kom hem och vi satt kvar ute bland barnens halvt uppätna matportioner (jag sa ju att de var otacksamma!) och diskuterade jobb och Zara Larsson.

Ja, jag har skrivit spaltmeter om henne idag, mest i huvudet, men också här, i detta inlägget, för jag är så galet frustrerad över detta jävla kvinnohat som fan inte är värdigt ett civiliserat samhälle. Det är så sjukt OVÄRDIGT. Men jag har raderat, orkar inte älta det mer. Allt bra som är sagt om detta finns ändå redan nedskrivet på andra ställen. Jag har bara en trestegsraket åt dig: 1. Läs recapen först om du inte redan gjort det. 2. Sprid kärlek till de som kämpar. 3. Kämpa själv. Så mycket du orkar och förmår. Och lite till. Särskilt om du är man.

Fortsätt. Kämpa.

Så, nu orkar jag inte harva mer i det jävla skitträsket ikväll. Låt oss gå över till andra saker istället. Roliga saker. Jag kan till exempel skriva:

om en bok. Jo du ser, jag har avslutat Barbara Voors Smultronbett och den var riktigt bra. Jag tänkte ge mig på Sapiens och kanske Beate Grimsrud nu, men enligt bokläsarreglerna §14, kap 3 så FÅR man läsa två böcker samtidigt som en är skönlitterär och den andra är non-fiction, SÅ DÖM MIG INTE.

om tv. För du har väl sett True detective 2, del 2? Åh!! Jag ska inte spoila något, men gosse vad bra jag tycker den är. Fortfarande inte riktigt uppe i första säsongens nivå, men ändå. Lysande!

om företeelser i sociala medier. Såt är ju alltid kul. Dagens tips är Militant counter trolling på FB. Gruppen ”Snubbarna” lägger ut mäns vidriga kommentarer. Bra koncept, oerhört nedslående innehåll. Följ om du pallar. Ja, just detta var väl kanske inte så mycket roligare än Zaras gatlopp, men tydligen är det svårt för mig att komma runt det där med kvinnohat. Troligtvis för att jag inte är så jävla sugen på att bli förtryckt, kränkt, misshandlad, hotad, våldtagen eller mördad pga att jag inte har en kuk mellan benen. But that’s me.

Aja. Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om sockervadd med saltlakritssmak, alternativt ett sprillans nytt sinnrikt garderobssytem i sovrummet. Eller Petters överkropp. Vi får se.

Puss!

skriven 30 juni 2015 av kaosyoga i Barnen,Böcker,Feminism | Inga kommentarer än

Att kunna identifiera sig med någon. Att känna att det finns fler, att det finns ett stöd. Såna saker är viktiga om en vill leva sitt eget liv och vara helt äkta, tänker jag. Om en ska orka. Om en ska kunna ta stolthet i den unika människa som en är.

Och grejen är att världen behöver färgsprakande, spretiga, egna, unika människor som kan bana ny väg, berika och emellanåt vända upp och ner och in och ut på alla trånga mallar som samhället matat oss med så länge. Sådana människor behövs lika mycket som konforma beigea, konventionella dito. Eller ännu mer. För tankarna måste vidgas. Luften bli bli friare och lättare att andras. Det måste finnas mer plats att röra sig på. Att existera i. Vi måste visa att det finns lika mycket plats för alla, för det är ett sånt samhälle som jag vill att mina barn ska få växa upp i.

I går hade Varberg sin första Pride-dag och hela staden färgades i regnbågens alla färger och jag tänker att dagar som dessa kanske är extra viktiga i småstäder där miljön och kulturen troligtvis inte är lika öppen och tillåtande som i storstäder.

Och det tyckte många med mig. Societetsparken var full av människor som kom och firade, gick i paraden, umgicks, pratade och lyssnade. Full av människor som inte vill ha en för trång värld. Och jag kände sånt hopp. Jag blev så in i hjärtat glad och berörd över alla människor som kommit för att visa att de tycker att det är en självklarhet att vår värld ska vara mångfärgad och när paraden gick förbi mig grät jag floder. På riktigt, jag grät så jag knappt kunde fota. Jag tänkte på hur många människor som fram till idag kämpat för att våga vara den de är och lidit för att andra inte fattat, för att andra uppfostrats att vara rädda. Så många som kämpat för att få finnas till och som tvingats dölja och gömma undan den en är. Som blivit slagna, förföljda, utestängda, smutskastade. Alla ni som orkat eller inte orkat: tack för att ni kämpat. Tack för att ni visat vägen.

Och till alla som jobbat och slitit med att få ihop denna viktiga, värdefulla, förändrande dag. Till alla som arrangerat, övertalat, drivit, och planerat. Till alla ni som bidragit, som lagt tid och pengar på att pussla ihop denna skithäftiga palett. Av hela mitt hjärta – Tack. All denna kärlek som ni skapade rum för igår. Ni har på riktigt gjort världen bättre. För alla.

Ni är fan hjältar.

P.S. Om ni vill se hur härligt det VERKLIGEN var, så ska ni kolla in Picpeople. Betydligt bättre bilder än nedanstående harang. Men i alla fall.

 

 

 

 

skriven 28 juni 2015 av kaosyoga i Människor | Inga kommentarer än

Du, pojkarna gick på sommarlov innan midsommar, förresten. Jag har nog varit lite för upptagen med mina blommor i trädgården för att uppmärksamma det ordentligt, tänker jag. För uppmärksammas bör det.

Minns du själv hur det var för dig när sommarlovet började? Jag minns det som magiskt. Jag minns att jag alltid frös lite i min nya klänning i kyrkan. Jag minns att det blåste på kyrkogården. Jag minns den stora bukett liljekonvaljer som jag fick av min farmor varje år, men en hoprullad sedel, aka glasspeng, nedstucken ibland de små vita klockorna. Och jag minns den överraskande tomheten efter avslutningen.

Men ännu starkare är minnet av dagen efter. Hur jag vaknar i mitt rum, med blommorna jämte mig och doften som därmed signalerade att nu börjar ett hav av frihet. En eon av tid som bara var min innan skolan började igen. Känslan av att allt var möjligt. Att allt var mitt.

Typ så.

Ja, mina pojkar hämtade jag hastigt och lustigt och liiiiitelite försent i torsdags med andan i halsen. Drog ju iväg dem in till Coop och köpte dyra frukter som ingen tyckte om, bara för att vi skulle ha det mysigt och fira. Resten av kvällen var en vanlig helgkväll, hämtpizza och nån film i soffan medan jag och Krille satt kvar i köket och pratade ”i lugn och ro”, tror jag. Ja, så kan man ju också börja ett sommarlov.

Men skit samma. Nu är de fria. De sover länge, åtminstone så länge som simskolefröken Sara tillåter. De är hemma på dagarna och drar benen efter sig, tjuvspelar på iPaden och tigger om glass. De cyklar, slåss och badar i poolen så fort vädret tillåter. De fixar mjölkmustascher och ritar tokiga gubbar och gör allt de kan för att hitta på saker som de bara MÅSTE göra precis när jag ber dem gå och lägga sig. De ligger kvar och sover som stenar på morgonen när jag eller Krille smyger iväg till de sista dagarna på jobbet.

Att se detta gör så gott i mitt hjärta. Att de inte behöver passa våra tider utan kan passa sina egna (och Saras förstås, mind you). Att de får köra efter sin egen dagsform, och inte efter ett skolschemas. Att de faktiskt kan rita tokiga gubbar en kvart till även om klockan redan är mycket (sicket fånigt vuxenuttryck, btw).

Jag tror de har det rätt bra. Även om de bytt liljekonvaljer mot mjölkmustascher.

skriven 23 juni 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Är du intresserad av trädgård och växter? Eller förresten, så här: Är du intresserad av MIN trädgård och mina växter? Alltså ärligt? Nej. Jag klandrar dig inte. Jag hade heller inte varit intresserad av mina plantor om de inte varit just mina.

Därför rekommenderar jag att du scrollar förbi nedanstående bilder, de lär vara skittrista för 99 av 100 besökare. Man kan säga mycket om Kaosyoga, men publikfrieri jobbar jag inte med. Jag ödslar alltså ett helt inlägg på att ge utrymme åt ett gäng bilder på gröna växter, himmel och ett par fötter, enbart av anledningen att jag vill ha dokumenterat hur denna pyttelilla täppa ser ut nu, när den är nyanlagd, innan allt tagit form och vuxit till sig.

Men du, ge inte upp på mig. Jag är snart tillbaka med mindre grönska och mer ilska.

 

 

skriven 21 juni 2015 av kaosyoga i Ett dåligt inlägg är bättre än inget alls | Inga kommentarer än

Jag tror fanimig att det är en topp tre-midsommar som härmed avslutas. Vilka dagar ändå. Underbar mat, spänstiga samtal, mjuka kramar och ljusa nätter. Jag är lite lätt euforisk, faktiskt.

Helgen började med att jag skulle göra en ny och rolig invigning av helgen, nämligen testa exotiska frukter-stunden. Yay! Ivrigt påhejad av föräldraambitioner och, faktiskt, mina söner köpte jag skapelser som varken jag eller kassaexpediten kunde namnge, typ den här.

Kassakön på Coop blev väldigt lång eftersom vi var tvungna att bläddra igenom ett häfte med bilder för varje frukt jag lade upp på bandet. Min plånbok blev rätt tom också. Dyra as, de där långväga grejerna, men jag antar att nån måste betala för de långväga och miljöovänliga transporterna.

Frukterna fick 3 av 10 i snitt. So much för dyra antioxidanter. Och sjävklart skulle vi även kossa en kokosnöt. Du vet kokosnöt – frukten som alla ungar vill ha, som några gillar att ta sönder men ingen gillar att äta.

Nästa gång blir det gamla vanliga hederliga transfetter till helgmyset, I tell you.

Vi hämtade mat från fantastiska NAMI och kollade på Wild på kvällen. Jag älskar Reese. Älskar. Jag blev så himla tagen av filmen, även om jag tror att den funkar bättre om en läst boken eftersom storyn vinner på de lager som bara en bok kan tillföra, men skit samma, se den ändå. Den är vacker.

Dagen därpå var vi på stan och fikade och ja jag vet att du kanske redan sett bilder från fiket på min insta, men de här pojkarna är så fina så du kan gott titta på dem igen.

Och igen.

 

Och igen.

Som sagt.

 

Och ja, någon kanske stal kameran när jag var på toa. Och någon annan kanske tryckte ihop den första någons kinder, pga det är tydligen så det ska göras nowadays. Eller pga arg på sin bror, vad vet jag.

 

Efter att ha köpt för mycket kläder till alla i familjen, och fina pioner som jag band en bukett av bara så där – häpp! – så cyklade vi iväg till världens bästa Jessica och Magnus. Där åt vi mat så att änglarna stod i fyra hörn och magen sjöng, eller om det var tvärtom. Vi hann med att sticka emellan med ett besök på ett riktigt genuint midsommarfirande också, med både dragspel och hemmagjorda chokladhjul, mellan måltid sju och åtta. Eller om det var tretton och trettons och en halv. Jag minns inte riktigt.

Pojkarna lekte och hoppade studsmatta i regnet och vi satt och pratade och pratade medan torktumlaren gick för fullt. Så himla mysigt att få så mycket tid att PRATA. De senaste åtta åren har vi konstant varit förälder åt åtminstone en unge under fyra år och därför blir en barnsligt förtjust av att upptäcka att det är möjligt att prata i hela meningar – till och med i hela stycken – utan att bli avbruten eller avbryta sig själv pga något av följande alternativ kopplat till umgänge med minimänniskor: olycksrisk, slagsmål eller helt enkelt vrål i högan sky.

Idag har jag jobbat, rensat ogräs och cyklat i motvind. Samtliga tre mycket roligare än det låter. Dessutom hann vi med en liten sväng förbi vårt hak Surf Saloon, där skejtrampen är fin och glassen god.

Kvällens middagssällskap uteblev pga magsjuka (Godspeed, Anna), så det blev enormt mycket mat över till oss att äta. Igen. En kämpar på. Nu är ostbågarna upphällda – jag tänkte först käka dem rätt ur påsen men jag kunde inte, jag är en sån jävla snobb på det viset – och ljusen är tända. Även ljusa nätter har ett mörker. Fint ändå.

Nu vänder det snart, vettu. Kram!

skriven 21 juni 2015 av kaosyoga i Barnen,Människor | Inga kommentarer än

Idag är jag gladare, jag tänkte bara säga det. Jag har en mer orimlig attityd till världens lidande och alla idioter som trampar omkring och förstör för så många och det är på massor av sätt en lättnad. Speciellt för min man, skulle jag tro.

Jag har tvättat håret och det är bra. Allt är enklare när håret är nytvättat. Jag har också köpt nytt godis till skålen, klappat katten lite extra och tagit hand om Folke som i morse tjöt som skulle hans ben amputeras när han upptäckte en liten lös hudflik på fotsulan. Han höll mig handen och hoppade under stort lidande på ett ben till bilen. Som tur var läktes det ihop under bilfärden, för när vi var framme vid förskolan sprang han som Usain Bolt på 100 meterskvalet till OS. Att ta hand om andra som upplever större lidande (om än temporärt) än undertecknad hjälper uppenbarligen mot en rimlig attityd.

Missförstå mig inte. Jag tror fortfarande att mänskligheten är allt för smart för sitt eget bästa, och tillräckligt girig och självgod för att fortsätta att omöjliggöra upprätthållandet av någon form av balans och ödmjukhet inför den omgivning som fanns här långt innan oss och som inte behöver oss ett dugg. Människorna kommer därmed glatt och energiskt fortsätta att gräva den egna graven, å hej å hå, men jag orkar inte irritera mig över det just nu. Jag får ta tag i det nån annan dag istället, för i morgon börjar pojkarnas sommarlov och nån måste ju möta de där ungarna när de kommer trampandes ned för trappan vid halv nio-snåret på morgonen, fortfarande sängvarma, med ett lyckligt leende på läpparna och ett hårrufs som trotsar alla fysiska lagar om gravitation. Nån måste ju tvätta deras små barfotafötter. Nån måste ju lyfta upp Bo så att han själv kan välja vilken glass han vill ha.

Och jobbet, ja. Tja, jag väntar väl kanske lite med att säga upp mig också. Det ju ändå snart semester.

Så du kan andas ut. Dagens Lise är glad och har därmed en på så många sätt mindre rimlig attityd än igår – men det är enklare så. Mycket enklare.

skriven 17 juni 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jag vet inte om jag ska skriva något inlägg idag. Jag är på sjukt uselt humör av ingen särskild anledning alls annat än att alla är idioter. Jag tror att jag hatar alla. Speciellt alla inskränkta jävlar, dem avskyr jag riktigt mycket. Och såna som bara går rakt ut över ett övergångsställe utan att ens se sig för. Människor som driver cirkus med vilda djur. De män som tar sig rätt att våldta, misshandla och mörda kvinnor – samt det faktum att om jag uppmärksammar detta så är JAG den onda och dumma. Logiken i det?

Jag blir så störd på vår konstant skitiga soffa, kladdet på alla fönster, på att jag bara har äckligt godis kvar i skålen. Jag avskyr att plocka, plocka och plocka saker hemma hela tiden. Jag tänker byta jobb, förresten. Och kanske familj också, jag vet inte än.

Inte nog med det. Nu när jag sitter här och kräks skriver så visas ett program om bin. Det är på väg utför med bina, säger forskarna och detta är inget mindre än en katastrof för pollineringen och därmed för oss människor och jaha, då var det åt helvete med. Vad var det jag sa? Hela mänskligheten är ju dum i huvvet.

Jaha, nähä, den här ångande ilskna svadan gör väl ingen glad. Jag tror jag skiter i att skriva något alls, det är nog bäst så. Glöm att du läste, alltså. Vi ses en annan dag istället. En bättre dag.

skriven 16 juni 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

News update: Den där stillsamma helgen jag pratade om i förra inlägget – HAHAHAHA! Jag har lagt mig sent och varit uppe tidigt som den bästa lilla askungen. Jag har svårt att koppla av, serru. Så jag har tvättat all tvätt, sorterat en massa skit, rensat tidningar, monterat möbler, rensat rabatter, köpt blommor, veckohandlat, köpt fler blommor (hoppsan), knutit amplar, hängt upp en lampa och tagit ner den igen (den var ful), planterat om, stuvat bilen full med skit som ska till dumpen och torkat typ alla väggar med en trasa. Och nu är jag helt slut.

Lägg till detta verkligheten utanför mina väggar som knör sig in trots att jag knappt vill. Mordet på Lisa Holm som, förutom att vara ytterligare ett fruktansvärt dåd som visar kvinnors ständiga utsatthet, dessutom lockat fram en massa rasister på sociala medier som spyr frätande kräks över allt. Och fina Magnus Härenstam som förlorade kampen på den skitsjukdom som tillslut kommer att avsluta människans existens på jorden för denna gången (jo, jag tror faktiskt det). Bilbomben i Göteborg. Och en massa annan skit som vi och vår omvärld producerat med rasande fart just nu känns det som. Jag blir trött i själen av det. Ledsen och trött. Och i morgon är det måndag igen.

Lord have mercy.

Hela dagen har inte bara jag, utan även barnen, varit trötta och sura och gått och skavt på varandra och tävlat om vem som kan vara mest omogen i sin argumentation. Jag vann lätt. ”Du är dum, mamma”. ”Ska du säga, Folke.” Typ så.

Min stackars man slapp heller inte undan så enkelt, trots de bästa intentioner. ”Kan jag göra något för dig?” frågade han när jag satt på knä på badrumsgolvet och martyr-vek tvätt som kändes skapad av en hel mellanstadieskola men som nej då bara var tillverkad av fyra pojkar. ”Nej!” fräste jag, ty så gör martyrer. ”Men varför är du så sur?”. Snällt leende och frågande ögon. ”För att jag är så trött!” svarade jag, vresigare än häxan surtant. Och när jag hörde hur sur jag lät, och insåg hur orättvist det var att vara det mot den snällaste mannen inom en mils radie (minst) så blev jag ännu surare, som ett jävla moment 22. ”Jo det förstår jag, men du är ju så arg. Har det hänt något?” frågade han igen, ovetandes om att han precis trampat en ilsken skallerorm på dess eh, skallra. ”MEN JAG SA JU ATT JAG ÄR TRÖTT! JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT!!!!!!” ylade jag och alla sex utropstecknen hördes, jag lovar.

Ja.

Semestern om några veckor kommer att sitta fint.

P.S. Men ändå. Pionen i fönstret vid dörren (som knappt syns). Blomman på böckerna. Böckerna. Sovande katt. Inget ängsligt inredningsstilleben kanske, men ändå. Jag må ha varit arg, men bilden visar en bild av ett totalt otrendigt men väldigt hemtrevligt och levande hem. Ja, kattens sömn kan jag ju inte ta någon cred för, men det andra är fan mitt verk. Mitt martyrverk.

skriven 14 juni 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än