News update: Den där stillsamma helgen jag pratade om i förra inlägget – HAHAHAHA! Jag har lagt mig sent och varit uppe tidigt som den bästa lilla askungen. Jag har svårt att koppla av, serru. Så jag har tvättat all tvätt, sorterat en massa skit, rensat tidningar, monterat möbler, rensat rabatter, köpt blommor, veckohandlat, köpt fler blommor (hoppsan), knutit amplar, hängt upp en lampa och tagit ner den igen (den var ful), planterat om, stuvat bilen full med skit som ska till dumpen och torkat typ alla väggar med en trasa. Och nu är jag helt slut.

Lägg till detta verkligheten utanför mina väggar som knör sig in trots att jag knappt vill. Mordet på Lisa Holm som, förutom att vara ytterligare ett fruktansvärt dåd som visar kvinnors ständiga utsatthet, dessutom lockat fram en massa rasister på sociala medier som spyr frätande kräks över allt. Och fina Magnus Härenstam som förlorade kampen på den skitsjukdom som tillslut kommer att avsluta människans existens på jorden för denna gången (jo, jag tror faktiskt det). Bilbomben i Göteborg. Och en massa annan skit som vi och vår omvärld producerat med rasande fart just nu känns det som. Jag blir trött i själen av det. Ledsen och trött. Och i morgon är det måndag igen.

Lord have mercy.

Hela dagen har inte bara jag, utan även barnen, varit trötta och sura och gått och skavt på varandra och tävlat om vem som kan vara mest omogen i sin argumentation. Jag vann lätt. ”Du är dum, mamma”. ”Ska du säga, Folke.” Typ så.

Min stackars man slapp heller inte undan så enkelt, trots de bästa intentioner. ”Kan jag göra något för dig?” frågade han när jag satt på knä på badrumsgolvet och martyr-vek tvätt som kändes skapad av en hel mellanstadieskola men som nej då bara var tillverkad av fyra pojkar. ”Nej!” fräste jag, ty så gör martyrer. ”Men varför är du så sur?”. Snällt leende och frågande ögon. ”För att jag är så trött!” svarade jag, vresigare än häxan surtant. Och när jag hörde hur sur jag lät, och insåg hur orättvist det var att vara det mot den snällaste mannen inom en mils radie (minst) så blev jag ännu surare, som ett jävla moment 22. ”Jo det förstår jag, men du är ju så arg. Har det hänt något?” frågade han igen, ovetandes om att han precis trampat en ilsken skallerorm på dess eh, skallra. ”MEN JAG SA JU ATT JAG ÄR TRÖTT! JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT!!!!!!” ylade jag och alla sex utropstecknen hördes, jag lovar.

Ja.

Semestern om några veckor kommer att sitta fint.

P.S. Men ändå. Pionen i fönstret vid dörren (som knappt syns). Blomman på böckerna. Böckerna. Sovande katt. Inget ängsligt inredningsstilleben kanske, men ändå. Jag må ha varit arg, men bilden visar en bild av ett totalt otrendigt men väldigt hemtrevligt och levande hem. Ja, kattens sömn kan jag ju inte ta någon cred för, men det andra är fan mitt verk. Mitt martyrverk.