Idag är jag gladare, jag tänkte bara säga det. Jag har en mer orimlig attityd till världens lidande och alla idioter som trampar omkring och förstör för så många och det är på massor av sätt en lättnad. Speciellt för min man, skulle jag tro.

Jag har tvättat håret och det är bra. Allt är enklare när håret är nytvättat. Jag har också köpt nytt godis till skålen, klappat katten lite extra och tagit hand om Folke som i morse tjöt som skulle hans ben amputeras när han upptäckte en liten lös hudflik på fotsulan. Han höll mig handen och hoppade under stort lidande på ett ben till bilen. Som tur var läktes det ihop under bilfärden, för när vi var framme vid förskolan sprang han som Usain Bolt på 100 meterskvalet till OS. Att ta hand om andra som upplever större lidande (om än temporärt) än undertecknad hjälper uppenbarligen mot en rimlig attityd.

Missförstå mig inte. Jag tror fortfarande att mänskligheten är allt för smart för sitt eget bästa, och tillräckligt girig och självgod för att fortsätta att omöjliggöra upprätthållandet av någon form av balans och ödmjukhet inför den omgivning som fanns här långt innan oss och som inte behöver oss ett dugg. Människorna kommer därmed glatt och energiskt fortsätta att gräva den egna graven, å hej å hå, men jag orkar inte irritera mig över det just nu. Jag får ta tag i det nån annan dag istället, för i morgon börjar pojkarnas sommarlov och nån måste ju möta de där ungarna när de kommer trampandes ned för trappan vid halv nio-snåret på morgonen, fortfarande sängvarma, med ett lyckligt leende på läpparna och ett hårrufs som trotsar alla fysiska lagar om gravitation. Nån måste ju tvätta deras små barfotafötter. Nån måste ju lyfta upp Bo så att han själv kan välja vilken glass han vill ha.

Och jobbet, ja. Tja, jag väntar väl kanske lite med att säga upp mig också. Det ju ändå snart semester.

Så du kan andas ut. Dagens Lise är glad och har därmed en på så många sätt mindre rimlig attityd än igår – men det är enklare så. Mycket enklare.