Vem tror jag att jag är?

Det undrar jag väldigt ofta, och förutom att jag har kommit fram till att jag är snygg, intelligent, in my prime och har jävligt mycket swag, så vet jag inte riktigt faktiskt. Men i alla fall, lets proceeed:

Jag vet en sak till. Att jag på många sätt är en i mängden. Jag vet att massor av människor firar in sin semester nu, och att de är lyckliga, just av den anledningen. Många har säkert, som jag, segat sig upp efter en fredags-after work som var något utöver det vanliga, herregud sista jobbdagen innan semestern är ju sista jobbdagen innan semestern. Många har säkert, som jag, varit på stranden hela dagen och fått värsta sommarkänslan och många har säkert, som jag, druckit ett glas vin eller två på kvällen med ett gäng vänner utspridda på filtar och käkat hämt-sushi medan barnen dricker läsk med dubbla sugrör och kör parkour och fotboll och what not i sanddynerna med den där ny-solbrända känlsan i huden. Många har säkert skrattat högt och känt att nu jävlar, nu ligger semestern som en oändlig daggvåt äng framför mig. En äng av möjligheter, glass, bad, vin, ligg, glass och sovmornar. Bara att stövla på framåt alltså. Igenom denna oändlighet att ljuvlighet. Säkert jättemånga.

Men ändå. Få kan ha haft det bättre än jag.

Eller ja. Det enda som kunde ha puttat upp denna dag från 9,9 till en 10a blankt, det vore en selife med Petter, tagen nu för en stund sedan, inför hans årliga spelning på Majas (eller Peter Apelgren, men han är mig veterligen inte ens i Varberg i kväll och spelar nog knappast på Majas, så det vore väl ändå att önska lite för mycket).

Och med mindre att jag är blond, skitsnygg och heter Malin, så stannar min dag på 9,9. Men det är inte så illa det heller.

Och Malin: Jag är glad för din skull. Verkligen.

Ingen är gladare än jag.

Verkligen.