Det ligger en spänning i luften. I dag ska vi ta på oss hemmarfixarbrallorna, jag och Krille. Vi ska bygga ut altanen till en pergola och vi ska fixa rabatter och pallkragar att så i. Kurt och Maj kommer och hjälper till och styr upp kaosfamiljens byggprojekt.

Du förstår hur bra detta kommer att bli i vår pyttelilla trädgård, väl? Vi (läs: Kurt) har redan huggit ner vårt fina äppelträd för att ge plats åt mer trätrall med sköna loungemöbler, en eldstad (om jag får som jag vill), ett vintagebord med typ mosaik (om vi hittar nåt), en ny camaro Joe-grill (om Krille får som han vill), och klätterväxter. Jämte det ska det finnas blommor, grönsaker och buskar.

Allt detta med sex minuters cykelavstånd från en underbar strand – vi kommer verkligen inte behöva åka iväg på semester i sommar. Vilket är bra eftersom vi inte kommer att ha råd heller.

skriven 23 maj 2015 av kaosyoga i My man,Vardagsliv | Inga kommentarer än

Alltså jag skulle egentligen bara skriva lite om min fäbless för House of Cards, men jag vet inte. Det känns nästan lite futtigt efter det stora välkomnandet jag fick i söndags av er. Holy moly så många som hejade på och slängde upp en digital tumme som svar på inlägget, jag blir alldeles rörd. Och så fick jag lite skrivkramp. Inte kan jag väl skriva ett inlägg om den här fjuttsaken nu när så många berättat om hur glada de blev? De förväntningarna som måste finnas.

Men sen. Äh, fuck it. Du känner ju mig. Jag är precis som förut, om möjligt liiite stoltare nu. Alltså icke-ödmjukt stoltare, den andra sorten är så trist.

Så here we go. Under det gravidlånga uppehållet (obs jag är inte gravid, det var bara en liknelse för att visa den tidsmässiga längden, möjligtvis är jag lite väderspänd)  har jag haft lugg och hjärnhinneinflammation  – ingendera min tekopp dock, båda är borta nu. Jag har som sagt skaffat två nya tatueringar och en ny chef – de är dock kvar. Och när det gäller stress/kaoskvoten så är det – WAIT FOR IT – om möjligt värre än förut.

Men nu var det ju House of Cards jag skulle prata om. Säsong 3 var efterlängtad, men lite förbryllande. De första tio avsnitten var så där alltså, trevliga och mysiga och så men inte så mycket mer, men det elfte – god damn. Nu börjar det likna något. Nu ska jag kolla på det tolfte och säkerligen sitta uppe ohälsosamt länge för att döda säsongen och titta på det sista också. Go Francis!

skriven 12 mars 2015 av kaosyoga i Tv-kvällar,Vardagsliv | Inga kommentarer än

Jag vet att det är som att svära i kyrkan i det här landet och efter den här våren, men jag hade nog hoppats att det skulle regna denna helgen.

När man lever med så små tidsmarginaler som vi gör, när ens egentid, sömnbehov och pauser ständigt får stå tillbaka för den så kallade verkligheten, då är projektet att måla ett helt hus ungefär det sista man önskar sig i den här lilla ön av återhämtning som en helg trots allt oftast utgör – om man har tur. Men huset behövde målas, regnet höll sig undan och svåger och svärföräldrar redan inkallade. Bara att bita ihop och köra, alltså.

Och döm om min förvåning, men det gick skitbra. För att inte störa könsmönstren för mycket så tog min svärmor mark- och barntjänsten, karlarna målade och jag, eh, åkte till stan och shoppade lite. Och ta-da: Klockan fyra var allt klart. Stegar packades ner, presenningar veks ihop, händer tvättades och verket beundrades.

Så nu har jag fått blodad tand när det gäller sånt här vuxet utomhushantverk. I morgon tar vi och oljar altanen.

Medan jag shoppar, alltså.

skriven 25 maj 2013 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än

Dagens plus:

• Solsken. Svårslaget, ändå.
• Eftermiddagsfika med Folke, Abbe och Bosse. Dessa bullar och barn kan man omöjligt håll utanför sitt hjärta, de bara tar sig in, raka vägen.
• Kvällsläsningen med Ville. Den kvarten gjorde hela dagen.
• Mötesfri morgondag. Är det verkligen sant?
• Telefonsvarsmeddelande från finaste Jessica. Att en människa kan ge så mycket energi, bara via ett inspelat meddelande.
• Påskledighet inom räckhåll. Gud ske pris.
• Mästerkocken på tv. Med inbyggt kommentatorsspår, som vanligt (ping Krille).

 

Dagens minus:

• Fem timmars sömn. Fan.
• Vilmer trött och hängig, Krille vabbar. Jag tackar återigen min man, mest i tanken, ochförtränger engagerat och intensivt risken för en sjukdomspåsk, la la la, can’t hear you.
• Stresskörningen för att komma i tid till hämtning på dagis. Igen.
• Tvättberget. Krille hävdar bestämt likheter med blomman i Little Shop of Horrors.
• Upptäckten att nya ytterkläder och skodon måste fram från gömmorna eller var fan de finns. För varmt för vinterkläder, för kallt för vårkläder, tydligen.
• Flimrande synfält och illamående. Inte migrän i morgon, det funkar inte i min planering, det gör verkligen inte det.
• Ett stopp i avloppet från handfatet på toa. Vad är det med dagens tvååringar, ska man inte kunna lite på dem alls?
• Detta inlägg, hur intressant är det på en skala? Eller vänta, svara inte.

skriven 27 mars 2013 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än

Att jobba länge, skynda hem, möta maken som är på väg ut i dörren och stävja bråk, motivera varför det inte är okej att hoppa i soffan samt lyssna på den förstföddes exalterade berättelser om tv-spelet han spelat hos en kompis under eftermiddagen, innan man ens tagit av sig jackan.

Att sedan förklara på ett pedagogiskt sätt varför man inte vill köpa tidigare nämnda spel medan stövlarna tas av, samtidigt som ett nytt bråk åter stävjas med blandad framgång.

Att, under tiden som man lägger ifrån sig väska och nycklar, förklara förståelsen för att han är besviken och arg, men att det kanske ändå inte är berättigat att kalla sin mamma ”den dummaste mamman i hela världen som bara är elak hela tiden”.

Att intensivgosa pojkarna som man inte sett hela dagen men saknat massor och njuta av att sitt-ligga i en enda hög med armar kors och tvärs i soffan (som ingen får hoppa i – fortfarande) under de sista skälvande minuterna innan det är dags att försöka få hela flocken att förlikas med tanken på att gå och lägga sig.

Att efter den hastigt och spontant(?) påkomna uppvisningen med den radiostyrda bilen som blinkar som en discolampa, stå fast vid att ”Jo, nu har det gått fem minuter, och mer än det, nu är det marsch i säng” och ta konsekvenserna av det på ett vuxet sätt.

Att lägga tre barn alldeles själv, varav inget vill somna på egen hand.

Att äta middag klockan 20.40, när man inte ätit något sedan lunch, förutom tre rutor Marabou Frukt & Mandel (som inte kvalificerar som tantgodis, btw).

Att äta halvkall mat direkt från grytorna på spisen, bara för att man är för hungrig för att orka vänta på att den värms, medan man kollar på Bygglov eftersom Breaking Bad är slut. Same same but different.

Att skriva ett blogginlägg om den vanliga, fula och ändå underbara vardagen utan att ha någon riktig poäng med det. Bara att det är så här det är just nu, en tisdag i mars.

Att tänka igenom det och inse att man verkligen, verkligen, gillar läget.

skriven 19 mars 2013 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än

Eftersom detta inlägget kommer närmast efter det inlägg jag skrev i förrgår, så bör jag kanske för ordningens skull notera i skrift att jag är som vanligt igen.

Inget infantilt trots som bara går ut över den infantile själv idag. Inget fåniga svordomar och stora bokstäver. Inget gnäll över virus. Nej nej. Onsdagen den 27e februari erbjöd en lagom sprallig och effektiv jonglör som med nöd och näppe lyckas bevara omgivningens missuppfattning om att hon faktiskt klarar av att hantera det som livet erbjuder. En planerande och tålmodig förälder som fikat, badat barn, tvättat hår, klippt naglar, rensat öron och smort in kinder i tur och storleksordning på barn och som nosat lite extra på rena, goa pyjamasnackar innan sängdags.

Den har jag varit idag.

Och istället för att planera skidresa och gå igenom status på befintliga underställ så sitter den här jonglören/bluffen/badtanten/kram-mamman och tittar på Sveriges Mästerkock och blir oproportionerligt hungrig och förundras samtidigt över Per Morberg som öppnar ugnsluckor och petar och lägger sig i och leker en svensk Gordon Ramsay med en aldrig sinande kraft.

Som vanligt.

Olika mängder av energi och tacksamhet från dag till dag, och ändå är det mesta som vanligt. Men förfasas inte. Som vanligt är inte så dumt. Tvärtom, för fan. ”Som vanligt” är bra skit i mitt liv. Riktigt bra skit.

Vid närmare eftertanke antar att det kan räknas som en ganska rekorderlig definition av lycka.

Min definition, om inte annat.

skriven 27 februari 2013 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än

Ja, jag vet.

Cancer, död, bilolyckor, ebola och så. Det finns så mycket som är så mycket värre. Jag vet, jag vet.

Men så kan man ju inte tänka hela tiden. Då skulle det aldrig vara ok att tycka att något är jobbigt, eftersom det troligtvis finns någon därute i världen som har det värre. Nej, det där är ju två skilda världar för mig. Och här, i min värld, finns den här förkylningen just nu. Ganska mycket. Och den är inte att leka med.

I dag fick jag slänga på luren mitt i ett telefonmöte tack vare en hostattack som hördes flera rum bort, trots stängda dörrar. Huvudet hotar implodera. Jag har träningsvärk i magen av allt hostande, och å vad bra säger du, det är väl ändå positivt, men NÄ det är det inte. Inte när magmusklerna intensivtränas på mina jämförelsevis svaga slemhinnors, luftrörs och stämbands bekostnad. Då är det inte ok. För att fixa det har jag värsta medicinlagret i min skrivbordslåda och på mitt nattduksbord, jag går jag konstant på ipren-slash-alvedontrippar i kombo med nässprej, strepsil och nåt som heter nipaxon och ska hjälpa mot rethosta, men fan tro’t.

Å andra sidan.

I går vid denna tiden var jag så sjuk, trött och uppfylld av självömkan att jag grät när jag satt här och väntade på att Bosse skulle somna. Nu sitter jag här igen. Trött och sjuk och lite synd om mig är det fortfarande. Men jag gråter jag inte.

Se, det går framåt.

skriven 22 januari 2013 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än

Folke och jag på IKEA igår. Bara han och jag. Ja, och så sjuhundra andra kunder såklart, men ändå. Vi två. Så rackarns trevligt.

Jag valde naturligtvis mina strider. Herregud, vad skulle min mödosamt, och emellanåt smärtsamt, ihopskrapade erfarenhet som förälder tjäna till om jag inte använde den? Så länge jag höll med om att ordet ”vattenbryn” betyder ”vart du än är” (?!?!), för det hade Eliott på dagis sagt, och lät honom äta två chokladbollar i bilen, så var det hur lugnt som helst. För ser du, så här är det – och här kan du som har ett barn, eller är gravid, eller är ensamstående förälder eller på något annat sätt tillhör kategorin som skulle kunna ta illa upp av följande uttalande, blunda och hålla för öronen från och med NU:

Ett barn är inget barn. Så är det.

Åtminstone inte om man har tre livliga, okontrollerbara minimänniskor plus en hund i hasorna som default. Då är ett barn fan ingenting. Oavsett vilket.

Då var det sagt.

Så, du kan titta nu, enbarnsförälder.

Vi hade alltså en riktig toppendag, Folke och jag. Trotsiga, arga, stökiga, utåtagerande, frustrade, underbara Folke blir som förbytt när han är med på tu man hand. Det är så bra för oss båda, de här små utflykterna. På flera sätt. Vi var inte arga på varandra en enda gång. Jag fick köpt allt jag ville, och billigt var det också (man tjänar pengar när det är rea, mark my word), och Folke fick bekräftat sin synonymteori och ätit kladdiga livsmedel i bilen.

Sånt händer inte allt för ofta.

skriven 30 december 2012 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än

Fatal error: Call to undefined function is_post_publicly_viewable() in /home/kaosyoga/public_html/wp-includes/media.php on line 1674