Ja, jag vet.

Cancer, död, bilolyckor, ebola och så. Det finns så mycket som är så mycket värre. Jag vet, jag vet.

Men så kan man ju inte tänka hela tiden. Då skulle det aldrig vara ok att tycka att något är jobbigt, eftersom det troligtvis finns någon därute i världen som har det värre. Nej, det där är ju två skilda världar för mig. Och här, i min värld, finns den här förkylningen just nu. Ganska mycket. Och den är inte att leka med.

I dag fick jag slänga på luren mitt i ett telefonmöte tack vare en hostattack som hördes flera rum bort, trots stängda dörrar. Huvudet hotar implodera. Jag har träningsvärk i magen av allt hostande, och å vad bra säger du, det är väl ändå positivt, men NÄ det är det inte. Inte när magmusklerna intensivtränas på mina jämförelsevis svaga slemhinnors, luftrörs och stämbands bekostnad. Då är det inte ok. För att fixa det har jag värsta medicinlagret i min skrivbordslåda och på mitt nattduksbord, jag går jag konstant på ipren-slash-alvedontrippar i kombo med nässprej, strepsil och nåt som heter nipaxon och ska hjälpa mot rethosta, men fan tro’t.

Å andra sidan.

I går vid denna tiden var jag så sjuk, trött och uppfylld av självömkan att jag grät när jag satt här och väntade på att Bosse skulle somna. Nu sitter jag här igen. Trött och sjuk och lite synd om mig är det fortfarande. Men jag gråter jag inte.

Se, det går framåt.