Att jobba länge, skynda hem, möta maken som är på väg ut i dörren och stävja bråk, motivera varför det inte är okej att hoppa i soffan samt lyssna på den förstföddes exalterade berättelser om tv-spelet han spelat hos en kompis under eftermiddagen, innan man ens tagit av sig jackan.

Att sedan förklara på ett pedagogiskt sätt varför man inte vill köpa tidigare nämnda spel medan stövlarna tas av, samtidigt som ett nytt bråk åter stävjas med blandad framgång.

Att, under tiden som man lägger ifrån sig väska och nycklar, förklara förståelsen för att han är besviken och arg, men att det kanske ändå inte är berättigat att kalla sin mamma ”den dummaste mamman i hela världen som bara är elak hela tiden”.

Att intensivgosa pojkarna som man inte sett hela dagen men saknat massor och njuta av att sitt-ligga i en enda hög med armar kors och tvärs i soffan (som ingen får hoppa i – fortfarande) under de sista skälvande minuterna innan det är dags att försöka få hela flocken att förlikas med tanken på att gå och lägga sig.

Att efter den hastigt och spontant(?) påkomna uppvisningen med den radiostyrda bilen som blinkar som en discolampa, stå fast vid att ”Jo, nu har det gått fem minuter, och mer än det, nu är det marsch i säng” och ta konsekvenserna av det på ett vuxet sätt.

Att lägga tre barn alldeles själv, varav inget vill somna på egen hand.

Att äta middag klockan 20.40, när man inte ätit något sedan lunch, förutom tre rutor Marabou Frukt & Mandel (som inte kvalificerar som tantgodis, btw).

Att äta halvkall mat direkt från grytorna på spisen, bara för att man är för hungrig för att orka vänta på att den värms, medan man kollar på Bygglov eftersom Breaking Bad är slut. Same same but different.

Att skriva ett blogginlägg om den vanliga, fula och ändå underbara vardagen utan att ha någon riktig poäng med det. Bara att det är så här det är just nu, en tisdag i mars.

Att tänka igenom det och inse att man verkligen, verkligen, gillar läget.