Eftersom detta inlägget kommer närmast efter det inlägg jag skrev i förrgår, så bör jag kanske för ordningens skull notera i skrift att jag är som vanligt igen.

Inget infantilt trots som bara går ut över den infantile själv idag. Inget fåniga svordomar och stora bokstäver. Inget gnäll över virus. Nej nej. Onsdagen den 27e februari erbjöd en lagom sprallig och effektiv jonglör som med nöd och näppe lyckas bevara omgivningens missuppfattning om att hon faktiskt klarar av att hantera det som livet erbjuder. En planerande och tålmodig förälder som fikat, badat barn, tvättat hår, klippt naglar, rensat öron och smort in kinder i tur och storleksordning på barn och som nosat lite extra på rena, goa pyjamasnackar innan sängdags.

Den har jag varit idag.

Och istället för att planera skidresa och gå igenom status på befintliga underställ så sitter den här jonglören/bluffen/badtanten/kram-mamman och tittar på Sveriges Mästerkock och blir oproportionerligt hungrig och förundras samtidigt över Per Morberg som öppnar ugnsluckor och petar och lägger sig i och leker en svensk Gordon Ramsay med en aldrig sinande kraft.

Som vanligt.

Olika mängder av energi och tacksamhet från dag till dag, och ändå är det mesta som vanligt. Men förfasas inte. Som vanligt är inte så dumt. Tvärtom, för fan. ”Som vanligt” är bra skit i mitt liv. Riktigt bra skit.

Vid närmare eftertanke antar att det kan räknas som en ganska rekorderlig definition av lycka.

Min definition, om inte annat.