Att de här små tassarna ska växa till storlek 46, få hård hud, lukta svett och ha hår på tårna om tjugo år.

Det är sånt jag tänker på ibland.

skriven 31 oktober 2012 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Halloween närmar sig ju med stormsteg, och som monsterhelg bryr den sig inte ett smack om vad man kan tänka tyckas om detta faktum, den kommer ändå. Med ett bröl, till och med. Men som den goda moder jag gärna vill vara, så omfamnar jag helgen och allt den för med sig eftersom mina barn gör det. Jag väljer att se den lite som någon ont (kommersiellt och traumatiserande) som har något gott (godis och gemenskap) med sig.

Så vi fixade pumpa. Eller ja, jag fixade pumpa senaste gången jag handlade. Och vi ritade och skar den till ett lagom skrämmande pumphuvud. Eller ja, jag ritade och skar den, Folke och Bosse tröttnade redan innan jag tömt den på kärnor (bilden ovan där Bosse ser intresserad ut är lite missvisande, han letar bara efter clementinklyftorna han kom på att han tappat bland pumpaskalen). Och vi beundrade resultatet, letade upp ljus och satte i och placerade den vid ytterdörren. Eller ja, det var ju jag som gjorde det också, både beundrandet och ljuständandet och anbringandet, pojkarna ville hellre kivas i soffan och sprida ut maximalt antal leksaker på vardagsrumsgolvet. Och vi tog till vara på pumpakärnorna och förvandlade dem till nyttigt och gott snacks genom att rosta dem med olivolja och flingsalt. Eller ja, det var kanske jag som gjorde det med. Barnen har, fram till skrivande stund i alla fall, vägrat att ens smaka.

Jo jo, man är väl hus(moder)lig. Och tack vare just denna hängivna husmodern, så kan the Hellströms  nu med gott samvete välkomna spökhelgen.

Vad vore väl livet utan dessa helger som för människor samman?

skriven 30 oktober 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 1 kommentar

En blåsig, mörk och trött måndagkväll som avrundar en ganska tråkig första dag på en vecka som kom igång en timme för tidigt eftersom barn tydligen har lika svårrubbad dygnsrytm som mjölkkor och därför vaknade en timma för tidigt. Hela fixa-middag-duka-av-under-bolibompa-bada-tandborsta-under-hot-karusellen är avslutad och ilskna, trötta jet-lagade barn har precis somnat i sina sängar och föräldrarna jämte nästan likaså. De senare lyckades dock masa sig upp, och hålögt blinkande mot hallens ljus välkomnas de av torktumlarens monotona ljud som förespråkar en större mängd tvätt som snart ska vikas. En hög med osorterad post på köksbordet, bland annat innehållande fem kuvert med intyg som ska skickas in för en jäkla massa vab-dagar som ingen riktigt minns när de var, bara att de var. Grus på golvet som dammsugades för tre timmar sedan. Mörkret är redan ett faktum och apatin är nära förestående, bara en halvtimmes planlöst zappande bland dåliga kanaler bort.

Då hörs en knackning på dörren. En special delivery från världes bästa grannar, bara så där. Två bitar nybakad äppelkaka och en skål vispad grädde.

Skulle jag någon gång ta och bli religiös, så vore nu ett ypperligt tillfälle.

skriven 29 oktober 2012 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Hej hej yogan, jag är tillbaka.

Det var ju inte riktigt igår, om man säger så. Mycket har hänt längs den kaotiska vägen som fyllt ut mellanrummet mellan mitt förra pass på mattan och det jag gjort i dag. Många föräldramöten att passa, vab-dagar att klämma in, ljuvliga konversationer med ettochetthalvtåring att föra och memorera, ritningar att intresserat fråga om, konflikthanteringsstrategier att fundera på, middagar att planera och bla bla bla och ja… du vet. Resultatet är muskler som blivit lite kortare, lite tröttare, lite hårdare. Ett huvudet som är lite rörigare, lite mer förvirrat, lite trögare. Och en andning som… ja, vilken andning? Ungefär så.

Jag har alltså lyckats springa ifrån mig själv igen. Låtit kroppen rusa i från själen, i tron på att det den skulle göra var så himla viktigt och så himla bråttom att det inte går för sig att stanna in och vänta lite. Tänka lite. Känna lite.

Må så vara att vårt samhälle inte direkt är optimerat för själars hälsa överhuvudtaget, och det kan man ju tycka mycket om, men det är som det är och jag vill inte flytta ut till ett torp och sluta yrkesarbeta och börja driva självhushåll för att kunna känna frid. Så jag får vara medveten om konsekvenserna mitt leverne får och balansera upp dessa i den mån det går istället. Hanne Kjöller skrev i DN i dag att man kan se det som att man växlar in saker. Väljer jag att sitta kvar i soffan och äta godis istället, så växlar jag in det mot trötthet, stelhet och anspänning. Till exempel.

Ergo: Fler konversationer med barnen, fler promenader, mer musik, fler böcker, mer tid till tacksamhet. Och mer yoga.

Fler andetag på mattan. Fler bakåtböjningar för att öppna upp muskler och sinne och släppa rädslor. Fler framåtböjningar för att sträcka ut en ansträngd och beskyddande baksida. Fler vridningar för att få mer rörlighet och flexibilitet. Fler andetag i takt med kroppen.

Nuet är det enda verkliga, det enda som verkligen betyder något.

Och jag är bara nu.

skriven 28 oktober 2012 av kaosyoga i Yoga | Inga kommentarer än

Ja, det kan hända att jag råkade köpa några böcker häromdagen. Nej, det var kanske inte tänkt så, men de var inte så många, bara tre. Ingen var inbunden och alla var skitbilliga, så det var väl inget att göra någon grej av, tyckte jag. Njaaaäääe, jag kanske inte läst ut de andra som jag köpt tidigare, men så kan man inte resonera, böcker ska läsas när det passar in i humör och tid, inte som på löpande band. Dessutom kommer jag troligtvis aldrig att läsa ut alla böckerna jag köpt, för det gömmer sig alltid någon rutten frukt trots att man sorterat noga och frågat runt bland vänner och läst recensioner och så och livet är alldeles för kort för att läsa dåliga böcker, och skulle jag då aldrig mer köpa en bok till nånsin? Hell no.

Jag älskar böcker, det är den jag är. Jag röker inte, jag prostituerar mig inte, jag dricker inte särskilt mycket, silar inte heroin, slår inte mina barn, och stjäl inte ens minishampoflaskor på hotellrum längre, så vad är lite bokköp att bråka om?

Va?

skriven 28 oktober 2012 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

Grönt på marken och träden. Inga jackor, inga borttappade vantar, inga förklaringar till ”men varför ska vi gå till dagis mitt i natten?”-frågor från Folke, inga diskussioner om överdragsbyxans vara eller icke vara.

Däremot sandiga fötter, vattenslangar som skulle rullas in och ut, glasstjat, sena kvällar, ”men varför ska vi lägga oss när det är mitt på dagen?”, varma sovrum, varma bilar, mycket prat om vädret, solskyddssmörjande.

Minns du hur det kändes?

skriven 27 oktober 2012 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Min farfar begravdes i dag. Vi lade en ros på hans kista och Vilmer, som var med, lade en teckning han ritat som det stod ”Kära Arvid, du är min bäste person, synd att du dog. Hälsningar från Vilmer” på.

Min farfar hette Arvid Magnusson, och var snickare. Han var en av de lugnaste, snällaste och tryggaste människorna jag vet. Jag hörde aldrig att han sade ett ont ord om någon, däremot såg jag honom slå i många spikar, bära brädor, blanda murbruk och bocka plåt. Han kunde fixa allt och han blev 94 år gammal.

När jag gick i låg- och mellanstadiet, så gick jag till farmor och farfar när skolan var slut. Jag hängde mest i köket hos farmor och fikade och kollade när hon bakade mockatårtor, eller stack och lekte med någon kompis. Men farfar var oftast i närheten, och kom in och drack tre-kaffe eller åt kvällsmat när jag var där och ibland visade han mig hur man dansade polka eller schottis. Han var gammaldansledare och höll i kurser, ett riktigt proffs.

När jag blev äldre och mina föräldrar flyttat till Danmark så var han den enda fasta punkten jag hade i landet. Efter jag slutat plugga flyttade jag tillbaka till Fagered för att jobba som lärare ett år. Jag fick bo i en lägenhet i hans hus, och han hjälpte mig med allt jag behövde hjälp med. Cyklar, bilar, lampor, allt som krånglade. Och så tog han hand om Benson, min hund, medan jag jobbade.

På sista tiden var han på ett äldreboende. Jag hade hunnit få familj och jobb och hade fullt upp med det och hälsade på honom alldeles för sällan och det kan jag ångra. Farfar, om du av någon anledning kunde läsa detta, så: Tack för att du alltid fanns till hands. Tack för att du inte dömde, för att du mycket hellre gav än tog emot och för att du fixade mitt rostiga avgasrör på Fiat Unon så den gick igenom besiktningen.

Du var en klippa.

Gnesta-Kalle – Hambo i Tibble

skriven 26 oktober 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

skriven 25 oktober 2012 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Ville är inne på rymden just nu. Eller ja, rymden, trummor, bmx, graffiti, insekter och bergarter om jag ska vara noga, men strunt samma, det var rymden som jag ville prata lite om, så vi stannar där. Han har fått en rymdfaktabok för barn i födelsedagspresent som vi läser i på kvällarna och som han gärna vill försöka förstå och diskutera, precis som allt annat han är intresserad av. Och det gör jag ju gärna. Att förklara och diskutera det man läser är ju jättekul, även för mig. Men ser du, mina goda, pedagogiska ambitioner dog i det här fallet redan på sidan 4. Där står nämligen saker som att ”universum innehåller all rymd och all tid, alla former av materia, energi och styrka (…) Man uppskattar universum till att ha en storlek på minst 93 miljarder ljusår. Det tar en ljusstråle en sekund att färdas från jorden till månen. Det är 300 000 km i sekunden! Föreställ dig hur långt ljuset kan färdas på 93 miljarder år!”

Eh, nä, det tänker jag inte föreställa mig. Min hjärna skulle implodera vid blotta tillstymmelsen till ett försök och jag ska ha gäster i helgen, så sorry. Ain’t gonna happen.

Det får bli Nisse hos frisören i stället. Den handlar om Nisse som själv får bestämma vilken frisyr han ska få hos frisören, och väljer en som ser ut som en bajskorv på huvudet, och den är han jättenöjd med.

Se där har vi en enkel sak att förklara för en sexåring.

skriven 24 oktober 2012 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

Det går snabbt på morgonen. Det är lite lean machine över familjen Hellströms morgonritualer. Alla sover så länge som bara möjligt, vilket innebär att min tid att försöka göra mig själv presentabel i mer eller mindre vaporiseras, för barn får inte stressas på morgonen, jag är stenhård där. När det gäller mammor och pappor däremot, tja, då är mina regler mer grumliga. Så barnen landar på förskola eller skola i någorlunda tid utan att vara sönderstressade, men det sker på bekostad av normala vuxna morgongöromål som tidningsläsning, sängbäddning, avtorkade fina diskbänkar och påklädning i ljusa rum, obviously.

Idag avslöjade mitt kontors obarmhjärtiga lysrörsarmatur att jag kommit till jobbet i svarta stövlar med vita målarfärgsfläckar (hur fan har de hamnat där? nån som vet?), stumpbyxor med hål på låret, grå kjol som jag trodde var svart (lite för kort, lite för dålig passform) med en bonus i form av två snorfläckar på i treåringsnäsas höjd, marinblårandig tröja som var lite för kort (what can I say, i garderoben såg ränderna svarta ut, jag lovar), svart kofta (eftersom tröjan skulle ha SVARTA ränder) och, ta daa, en leopardmönstrad scarf, lite som en lökbit på en jäkla lax. Allt var dessutom täckt med ett glest, men inte desto mindre väl synligt, lager av ljusa katthår.

Heja mig.

Så, här är jag, i dagens oavsiktliga bag lady outfit, en tisdagskväll efter ett par nätter utan ordentlig sömn, med påsar och mascara under ögonen och hårfärg på utväxt. Jag försökte stå så där kissnödigt med korsade ben, för så har jag för mig att man ska göra på dylika kort. Först skulle jag plåtat mig själv, för det brukar man visst göra, men då fick jag inte med hela mig, och vid spegeln var det för dåligt ljus, så jag fick kalla in Krille och stå på vår fläckiga trasmatta istället. Lyckligtvis, ser jag nu, döljer min kroppshydda lådan med vidbrända rester av Stinas kyckling som skulle komma att bli någon stackares framtida matlåda och fortfarande stod kvar på spisen. Alltid nåt.

Ja, ungdomar. Tre barn på raken och så här blev resultatet, ståendes på ett köksgolv i ett förorts-parhus. Snorfläckarna och katthåren syns inte i här, men du får ta mig på mitt ord. Det var inte vackert.

Om RFSU skulle höra av sig för att köpa loss bilderna så skulle jag inte förvånas. De torde fungera alldeles utmärkt som preventivmedel.

skriven 23 oktober 2012 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än