Long time no see

Long time no see

Hej hej yogan, jag är tillbaka.

Det var ju inte riktigt igår, om man säger så. Mycket har hänt längs den kaotiska vägen som fyllt ut mellanrummet mellan mitt förra pass på mattan och det jag gjort i dag. Många föräldramöten att passa, vab-dagar att klämma in, ljuvliga konversationer med ettochetthalvtåring att föra och memorera, ritningar att intresserat fråga om, konflikthanteringsstrategier att fundera på, middagar att planera och bla bla bla och ja… du vet. Resultatet är muskler som blivit lite kortare, lite tröttare, lite hårdare. Ett huvudet som är lite rörigare, lite mer förvirrat, lite trögare. Och en andning som… ja, vilken andning? Ungefär så.

Jag har alltså lyckats springa ifrån mig själv igen. Låtit kroppen rusa i från själen, i tron på att det den skulle göra var så himla viktigt och så himla bråttom att det inte går för sig att stanna in och vänta lite. Tänka lite. Känna lite.

Må så vara att vårt samhälle inte direkt är optimerat för själars hälsa överhuvudtaget, och det kan man ju tycka mycket om, men det är som det är och jag vill inte flytta ut till ett torp och sluta yrkesarbeta och börja driva självhushåll för att kunna känna frid. Så jag får vara medveten om konsekvenserna mitt leverne får och balansera upp dessa i den mån det går istället. Hanne Kjöller skrev i DN i dag att man kan se det som att man växlar in saker. Väljer jag att sitta kvar i soffan och äta godis istället, så växlar jag in det mot trötthet, stelhet och anspänning. Till exempel.

Ergo: Fler konversationer med barnen, fler promenader, mer musik, fler böcker, mer tid till tacksamhet. Och mer yoga.

Fler andetag på mattan. Fler bakåtböjningar för att öppna upp muskler och sinne och släppa rädslor. Fler framåtböjningar för att sträcka ut en ansträngd och beskyddande baksida. Fler vridningar för att få mer rörlighet och flexibilitet. Fler andetag i takt med kroppen.

Nuet är det enda verkliga, det enda som verkligen betyder något.

Och jag är bara nu.