I går pratade jag ju om Aretha som en universalmedicin de luxe mot allehanda depressioner och frustrationer. Eftersom jag till min natur är en generös människa så ska jag bjuda på ytterligare ett tips. Detta är en lite mildare variant, en snabbfix för mindre svackor, alternativt en avledningsmanöver om det är så att du vill undvika göra något tråkigt som någon ber dig om, tex vika tvätt. Väldigt användbart för alla oss som lever ofullkomliga liv i en ofullkomlig värld, alltså.

Make a pile.

Vi körde den själva för en liten stund sedan, innan pojkarna skulle lägga sig. I vårt fall, som den fempersonersfamilj vi är så kör vi en sorts inverterad ”halv special”. Krille var moset, Vilmer var brödet, jag var körven, Folke ketchupen och Bo var senap. Det funkade perfekt, det gör det varje gång. Alla skrattar och tjoar och blir på gott humör. Folke glömde att han var ilsk pga inte fick se Wildkids en gång till och Krille glömde att jag hade lovat att fixa tvätten. Whop whop.

Notera också att jag såg till att bara ha de två lättaste avkommorna ovanpå mig, och det var tungt nog. Vilmer däremot, han fick ta en del tyngd på sin spensliga nioårskropp. Men så ser han en smula stressad ut också. Å andra sidan glömde han av att han nyss var arg på Folke för att Folke bråkade om Wildkids och… ja, oavsett. Det funkar i alla fall.

Make a pile.

skriven 2 februari 2016 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Livet drar och sliter i oss människor emellanåt. MÄNNISKOR drar och sliter i oss människor. Emellanåt är det tungt att ens stå upprätt. Barn drunknar i medelhavet, fler nu än nånsin. Nazister och huliganer tycker att det är en bra idé att driva runt maskerade på stan i en stor flock för att leta upp flyktingbarn att misshandla. De sakerna allena får nästan ner mig på knä, jag kan knappt ta in det. Det är då jag allvarligt funderar på att det kanske ändå är läge att avveckla mänskligheten. Så, vi har fått vår chans nu. En massa varningar, men vi har inte lyssnat. Vi har inte lagt om kursen ett dugg, tvärtom. Dags för en delete och en reboot. En utrotning är enda lösningen. Så tänker jag.

Sen finns ju alla andra saker som till viss del fyller de liv som vi människor tilldelas – i mitt fall handlar det ofta om att inte orka, hinna, komma ihåg och mäkta med. Att sällan känna sig tillräcklig – tillräckligt bra på jobbet, som förälder, som medmänniska, yada yada.

I alla fall. In times like these, så gäller det nog ännu mer än nånsin att hitta sitt ankare. Sitt berg att luta sig mot. Sin inre kraft. Sitt jävlaranamma. Sin bas. Någon som säger åt en att en är okej. Att en inte är ensam. Att allt ska bli bra. Att en ska fortsätta framåt. Fortsätta. Framåt.

Så, när det blåser snålt omkring mig, ända in i bröstkorgen. När jag är nere på knä och försvaret är utsuddat och nerverna ligger liksom utanpå huden och minsta lilla beröring skickar starka signaler till själens smärtcentra. När det mesta i livet ger mig ont i magen eller när jag ska göra något som jag inte känner jag klarar av. När jag känner mig minst på hela jorden. Då har jag hittat något som funkar.

Aretha.

I min värld är hon så nära magisk man kan komma. Jag började lyssna på henne när jag var 20, tror jag. Jag har alltid älskar karakteristiska och starka röster. Röster som är fulla av liv och erfarenhet. Röster fulla äv människa, helt enkelt. Aretha har en sån röst.

Jag vet inte så mycket om henne, men jag kan tänka mig att hon knappast åkt räkmacka genom livet med solen i ansiktet. Som svart kvinna i en bransch som fortfarande har en hel del utvecklingspotential på jämställdhetsfronten måste det vara väldigt tufft, och inte kan det ha varit enklare i USA på 60-talet.

Men jag förstår att hon orkat kriga sig fram, jag ser det på henne. Fan vad hon bara står och ÄGER rummet. Vad hon liksom bara ÄR. En sån jävla botten i rösten, en sån kontroll och satans utstrålning. Orubblig och stark som få andra.

Efter några minuter med henne så har jag kraft igen. Jag har tilltro till min förmåga, till min rättmätiga plats i livet, på jorden, i universum. Hon sjunger upp mitt mentala fuck you-kapital till max.

I klippet nedan, sjunger hon på en gala för att hedra singer- songwritern Carole King (vars album Tapestry från 1971 är GULD, btw). Det är ganska nytt, bara en månad gammalt, men jag har redan sett det massor av gånger. På hög volym. Och jag gråter alltid. Först gråter jag när hon börjar sjunga. Sen ökar det runt 3.30, då bölar jag som en gris.

Jag tänker på historien, på människors kamp. Svartas kamp. Kvinnors kamp. Så jävla mycket kämpande, så mycket smärta, lidande och förtryck. Men hon bara står där och är så jävla stark och självklar och sjunger folk av stolen.

Det gör mig stark. Jag känner att det finns hopp. Att jag kan resa mig upp och fortsätta framåt.

Onwards and upwards.

skriven 1 februari 2016 av kaosyoga i Feminism,Funderingar,Musik | 1 kommentar

Jag är ett multitasking geni! När jag nattade Bosse på pratade jag med honom om vikten av att inte prata när man ska sova (kontraproduktivt, någon?!), samtidigt som jag skrev en artikel till jobbet, deltog i en fb-diskussion om läxors vara eller icke vara (återkommer troligtvis till det en annan dag) och lade ut lite andra viktiga saker i sociala medier, samt funderade på hur jag skulle beskriva gårdagens filmupplevelse här på Kaosyoga.

Och Ta-Da. Nu är allt klart!

Amy Schumer är bäst på att sälja in Amy Schumer, så jag ska inte göra nåt försök ens. Denna kvinna, jag älskar henne till döds.

Jag är ett enormt fan av henne – och av Gillian Anderson, som jag ska titta på nu. Jag har ju skrivit om henne förut, men alltså lord have mercy. Denna kompetenta uppenbarelse. Hon gör mig lite knäsvag. Och ja, fingret du ser på bilden är det som sitter JÄMTE hennes pekfinger.

Jag älskar människor som är smarta och får mig att skratta eller gör mig knäsvag.

skriven 31 januari 2016 av kaosyoga i Film,Tv-kvällar | Inga kommentarer än

Dagen började med ett för tidigt uppvaknande pga nåt barn. Sedan sa Krille glatt:

”Idag ska jag göra massor av korv. Åh vad kul!”

Han hade  precis köpt en massa nya och ”spännande” böcker och skulle tydligen testa av dem och då kände jag behov av att säga något aggressivt och martyraktigt men instället drog jag tvångsmässigt fram mina pennor och började rita hysteriskt. Och så har det hållit på hela dagen.

Krille var glad:

Jag var lite mer så här:

Men det blir ju en konstig sorts symbios ändå, där i köket. Han handlade kött, jag lyssnade på creepypodden. Vi småpratade om politik, Katerina Janouch, läxor i skolan samt banklån. Tiden gick. Jag bytte till Aretha Franklin i högtalarna och sedan bytte jag stol också pga dagsljuset föll annorlunda på mitt papper. Det var väl det som hände, ungefär.

Vissa korvar blev bra, andra tydligen inte. Vissa saker jag gjorde blev bra, andra tydligen inte. Vi svor lite tyst för oss själva emellanåt, flyttade undan, gjorde om. Vi blev någorlunda nöjda och låtsades inte om det som blev pissdåligt.

Jag beställde pennor i smyg, Krille rökte en cigarill vid grillen.

Alla var glada.

Det var en fin lördag.

skriven 30 januari 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan,My man | Inga kommentarer än

Mitt karmakonto hos SJ måste vara övertrasserat eller nåt för lika lite som jag lyckades ta mig hem från Stockholm förra månaden, så lyckades jag ta mig TILL Stockholm idag. Det var paj i systemet och massor av tåg fick vackert (eller nä, inte direkt vackert men du fattar) ställas in. Efter att vårt var försenat en timma så kom vi halvvägs till i Hallsberg, när det blev bom stopp. Vi fick vackert kliva av och sätta oss på ett tåg hem igen som turligt nog gick till Göteborg. Alternativet hade varit att a: sitta kvar och hoppas på att tåget snart skulle gå, men troligtvis komma försent till mötet och kanske inte kunna ta sig hem, b: inte lyckas komma till Stockholm alls och tvingas övernatta i Hallsberg. båda lika olockade.

Att preppa för ett möte i Stockholm, men bara komma till Hallsberg. Lite snopet ändå. Men jag fick svarat på sjukt många mail idag, det fick jag.

Jag har ingen bra tågbild så du får en #tbt istället på när Folke hade plåster. Same same.

skriven 28 januari 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Käre Bo. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. 

Jag vill rita klart. Jag vill se Making a murderer och äta godis och jag ska upp tidigt i morgon.

Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. 

Men fan också. Klockan är nio och du sover inte än? Hur kommer det sig att du inte sover, du borde vara dödstrött? En fyraåring ska inte vara vaken så här sent. 

Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. 

Gah, du kommer att vara dödstrött i morgon. Svårväckt som en idesovande björn. Stackars dig. Och stackars mig. 

”Bosse, nu får du lägga ner huvudet på kudden. Spara resten av orden tills i morgon”.

Somna nu. Somn…

”Men då kanske jag glömmer av dem, mamma?”

”Ja, kanske det. Men då kommer det nya, jag lovar. Sov nu.”

SOV!! Jag vill RITA.

Somna nu. Somna nu. Somna Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. nu. Somna nu.  

Neeej, nu sätter han sig upp igen.

”Bosse…”

”Vad kommer efter 99, mamma? Får jag lite mer vatten?”

”Hundra. Och nej, inte mer vatten nu. Lägg dig ner nu är du snäll.”

Alltså den där jäveln till polis, Lenk eller vad han hette, är det han som ligger bakom allt? Det ska bli så jäkla kul att se ett avsnitt…

”Mamma…”

”Vi tar det i morgon, Bosse.”

Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. Somna nu. 

What? Sover han?

Kanske bäst att vänta lite till?

Sov nu. Sov nu. Sov nu. Sov nu. Sov nu. Sov nu. Sov nu.

HAN SOVER JÄVLARIMIG. Thank you, see innocent baby Jesus.

Thank you.

skriven 27 januari 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Du minns kanske min status innan jullovet? Jag är där någonstans nu också. Hinner inte skriva så mycket, måste käka lite nu. Och jag måste för guds skull hinna klämma in åtminstone ett Making a Murderer innan jag svimmar. Gudars, så jobbigt engagerande den är, jag sitter med hög puls hela tiden. Skönt med en dokumentärt berättad historia som har lite tempo. Love it!

I morgon är det morgonmöte på en bank igen. Whhooooppa!

Nu springer lilla vettskrämda jag springer vidare med mina stora kinder. Ses!

skriven 26 januari 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Smygande förändring är en sådan som du inte upptäcker förrän man passerat och inkorporerat den. Du hinner inte notera att den är i antågande, du märker inte att den sker. Den liksom bara glider in i ditt liv, som en klump slime. Efter ett tag med slimeklumpen i ditt liv, så stannar du plötsligt upp en dag, tittar på klumpen som vore det första gången du verkligen SÅG den, och säger till dig själv: Men hur hamnade den här? Jag är väl ingen sån som går runt med slime, heller? Jag gillar inte ens slimebärarmänniskor.

Men det är så dags då. För klumpen är med dig oavsett. Från och med nu och till evigheten.

Jag hittade en slimeklump i Krilles och mitt liv idag. Plötsligt var den där och jag insåg att vi, någonstans längs vägen, blivit ett vi-bryr-oss-inte-om-att-katten-är-på-bordet-par. Just det förhållningssätt som vi själva himlade med ögonen åt när vi var hos Lenas uppfödare och tittade in i deras crazy catlady-hus (”euw, alltså så ska vi ALDRIG ha det”), har vi tydligen själva anammat nu, fjorton år senare. När jag tänker tillbaka så minns jag svagt att jag gjorde några halvhjärtade och pliktskyldiga försök för några år sedan att mota Olle i grind och schasa ner Lady Lena, men det måste ha gått så där. Nu kliver hon vant och lugnt runt på bordet och tar för sig av gos från alla parter.

Så gick det med den principen, alltså. Vi har ett skabbigt katten-på-matbordet-hem, alltså. Och inte nog med det, om du hade kunnat se mer av själva bordet på bilden så hade du funnit att vi käkar hämtpizza på en måndag också. Men den slimeklumpen har dock varit känd sedan länge.

Samspråk de luxe på matbordet.

skriven 25 januari 2016 av kaosyoga i Feminism,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Här är min man. Han äter korv. En ost- och baconkorv som han själv har lagat, rökt och stekt.

Igen.

Det har fipplats med gristarmar i mitt hus. Och smet av kött. Och det fanns smet typ överallt och jag blev ilsken fast jag inte ville bli ilsken.

Igen.

Jag fick dessutom veta så där i förbigående och lite mumlande att han lagt en beställning på ”91 meter gristarm i lake”.

Det har dock inte hänt förut.

Låt oss stanna och begrunda detta faktum lite. 91 meter gristarm. Alltså jag vet inte var du har för referenser, men för mig är det liksom en sjuk siffra när det kommer till tarm. Det mesta gränsar visserligen till ”sjukt” när det kommer till att ha tarmar liggande i min egen kyl överhuvudtaget, det medger jag mer än gärna. Men 91 meter, det är 50% längre än banan jag sprang 60 meter på i mellanstadiet. Tarm hela vägen i mål och halva vägen tillbaka också. Alltså. Det kommer kräks i min mun nu. Krille mumlade något om att det krävdes runt 40 kg färs för att fylla de inälvorna. 40 kg. Om du inte redan hade perspektiv på hur mycket 91 meter tarm är, vill säga.

Jag tänker att någonstans, hos de som äger, säg, ”Köttbodens” hemsida, så finns det precis just nu när du läser detta, två herrar som låter så här:

”Göran! Va fan Göran, vänta tills du hör detta!! Jag vann vadet! Jag vann jävlarimig vadet, Göran! Hit med hunkan!”

”Va? Vilket vad?”

”Det om det jättestora tarmpaketet, Göran. Minns du att du fick med dig 91 meter fjällster gratis från slakteriet för ett tag sedan eftersom de hade så mycket över, och vi tänkte dela upp det i 15 olika paket, för du sa att 91 meter tarm, det finns det ju inte en jävel i detta landet som är dum nog att köpa, så sa du Göran, minns du? Och jag satte emot. Inte för att jag trodde att det fanns det, men du vet ju hur jag gillar att slå vad. Och nu är det sålt. Hahaha, har du hört på fan?”

”Va? Du skojar?”

”Nänä, jag lovar! Vi fick precis in en beställning på det. Det är en jävel i Varberg som köpt hela konkarongen!! En privatperson! Va fan ska han med 91 meter tarm till?? han kanske har konstiga böjelser eller nåt? Haha! Jaja, oavsett. Ro hit med hunkan nu, Göran.”

Så tänker jag.

Och i min berarbetning av min ilska och detta trauma så har jag andats i en imaginär papperspåse och beställt ett gäng tushpennor på nätet.

Igen.

Nu känns det lite bättre.

skriven 24 januari 2016 av kaosyoga i My man,Penna och papper,Shopping | Inga kommentarer än

Idag har varit en favoritdag för vi har ritat. Både Folke och Bob och jag. Jag antar att alla föräldrar har stunder när barnen gör något som de själva tycker så väldigt mycket om att göra så de bara ”naaawwww…” och blir så där fånigt tindrande i ögonen och vill stoppa tiden så att det inte tar slut medan barnen själva inte tycker att det är något särskilt märkvärdigt även om de ofta gör det innerst inne, i föräldrarnas efterhandskonstruktion, that is. Well, min sån grej är ju rita. Eller skriva, jag vete fan vilket verb som passar bäst, det är ju liksom en mix just i mitt fall. Ja, och så yoga så klart, men skriviritandet är ju en ny förälskelse och därför upptar den mitt liv lite extra. Så när killarna är med mig vid bordet och vi ritar tillsammans så blir jag glad. In i själen glad.

Folke ritade en minecraft-creeper som räckte upp långfingret, ett ouppfostrat exemplar, tydligen. Bob ritade något abstrakt och jag doodlade nåt om att det visst är nationella handllettering-dagen i USA idag, vilket är helt korkat pga det väl bara handlar om att sälja fler pennor och mer papper, pga det är lökigt att skriva om och pga jag inte ens bor i USA så det berör mig inte. Men skit samma, idag fick innehållet kliva åt sidan för konsten – ett fenomen som jag annars sätter stor stolthet i att förakta.  Men jag skydde tydligen inga medel för att få kladda idag.

Och japp, det finns tusen saker i bilderna som jag skulle vilja sudda ut och göra om, men det är lite knöligt eftersom jag ritar med tush. Och japp, som jag sagt innan så känns det väldigt obehagligt att lägga ut alster till någorlunda allmän beskådning eftersom jag följer människor runt om i världen som är så galet duktiga och som ritade snyggare än moi redan när de var tre år gamla.

Och japp, det är just därför jag gör det.

skriven 23 januari 2016 av kaosyoga i Barnen,My man,Penna och papper | Inga kommentarer än