Nu är det helg, det är dobidoo och skavlan och rött vin och hela fredagsköret och det är gott och väl alltihop. Vardagarna är slut för denna gången. Helgen tar vid. Lite vila. Lite lugnare tempo.

Hoppas jag.

Och på tal om igår, på tal om att vissa dagar känns som att utkämpa ett krig. Petters statusuppdatering i dag satte sig pang i mellangärdet.

Den bilden. Den blicken. Ah.

Och jag tänker att om det finns någon förälder där ute som finner sig kriga emellanåt, även om du lovat dig kvällen innan att ”i morgon ska jag inte bli så där arg”: Livet ska ju inte vara en kamp, men är det likt förbannat då och då ändå. Man ska inte skrika på sina barn, och gör man det för ofta så bör man nog ta och fundera på hur det kommer sig och kanske vara vuxen och ta ett vuxet ansvar för att reda ut sina egna problem istället för att låta dem gå ut över barnen. Men alla gör det emellanåt. Även du. Så, vad gör du? Du förlåter dig själv, kramar dina barn extra många gånger nästa dag och lyssnar på hemmasnickrade Bellman-historier, långa utläggningar om vem som sade vad till vem på dagis och sitter och kollar skittrista Bolibompaprogram medan du pillar i deras hår och tänker på hur lyckligt lottad du är. Du förhandlar, diskuterar och reder ut problem som ingenting och tänker att herregud, det där är väl inte så svårt, varför blev jag så arg förra gången, det var ju himla onödigt. Tills du trampar på legobit nr 17 en dag när för många saker jagat dig och för många saker körts i diket och du plötsligt hör dig själv säga just de saker som du lovat att inte säga igen.

Till dig tänkte jag bara säga: Du är oersättlig, underbar, verklig, äkta och helt igenom fantastisk. Fortsätt älska, fortsätt försöka, fortsätt be om förlåtelse, fortsätt kriga, fortsätt prata, fortsätt dansa.

Det finns ingen som du.

Ha en fin fredag.

Sophie Zelmani – Precious Burden