Jag glömde alldeles av att visa min nyfö… – f’låt, jag menar förstfödde på hans livs första skolavslutning. Här är han, i alla fall, i de där hastigt inköpta kläderna, med en mamma som hjälper honom med skorna. Så stor kille, herregud. Så stor och fin och fantastisk. Klarar sig ofta så bra på egen hand. Men så länge skosnören ska knytas är jag fortfarande behövd.

Oersättlig, inbillar jag mig.

På jobbet är det rätt galet. Kul, men galet mycket. När jag åker hem är jag fortfarande så himla uppe i varv, det tar lång tid för mig innan jobbtankarna sakta tunnas ut. Hemma är det galet också, på sitt sätt. ”Vad är det här för ett jävla DÅRHUS?!?!?” tjöt jag och blängde på Krille(?) när gårdagens middag kändes som en uppvisning i hur många gånger en fyraåring kan springa från bordet, hur högt en tvååring kan gapa och hur arg en sexåring kan bli. Samtidigt. Samt hur trött en förälders hjärna kan bli utan att kollapsa. Fast det var kanske det den gjorde, vid närmare eftertanke. För så säger man ju inte. Och Krille kan ju egentligen inte anklagas för denna uppvisning i middagskaos, men han fick som sagt en bläng ändå. Det är hans gener som vi tampas med varje dag nämligen, i form av våra barn.

Själv var jag from som ett lamm när jag var liten.

Men det blev ingen rensa-huduvet-rock som fredagslåt  för att bota mitt inbillat höga blodtryck idag. När jag åkte hem från jobbet hade jag pojkarna i bilen, så musiken är influerad av deras tycke och smak. Men den är likväl svinbra. Vilket geni han var, Michael Jackson. Det här med att han dog, tänker jag. Så onödigt, ändå. Så vi bildansade i nästan en mil till Michaels ära.

Hellre lite högt blodtryck än inget blodtryck alls, liksom.

Michael Jackson – Jam

P.S: Jag var from som ett lamm. På riktigt.