Veckans fredagslåt
Det går bra nu, som Petter säger. Så tänkte jag i bilen hem i dag. Inga baciller sedan före jul. Bra samarbete både på jobb och hemmaplan. Jag skrattar mycket. Jag kramas mycket. Det är ju bra.
Å andra sidan är det konstant högt tempo, (för) många bollar i luften och kaos också. Det är liksom default hos oss. Så är det. Såna är vi. Så kommer det nog alltid att vara.
Jag funderar en del över det ibland. Det där med min lägstabelastning, den som finns alltid. Som jag nästan vant mig vid och som jag oftast tar med en klackspark. Men när jag är trött, obalanserad och tycker synd om mig själv, då tycker jag att jag sliter som sjutton jämfört med andra, bara för att få ihop en vanlig vardagskväll. Att allt tar så mycket energi och jobb. Att jag jobbar i kontinuerlig uppförsbacke med gupp i. Så tänker jag då.
För att mina pojkar inte är pojkar som bara sitter still och pärlar. Som hänger med i samlad tropp på veckohandlingar på ICA eller fika på stan. Nej, de är inte sådana. De har massor av vilja, egenheter, utåtagerande och volym på stämbanden. De är nära varandra i ålder, men inte alltid i värderingar. Det enda de stundom har gemensamt är parollen ”anfall är bästa försvar”. De tjoar, slåss, stökar och tar plats.
Då är det nära till hands att önska att de var annorlunda. Att livet kunde vara lite mer raksträcka och medvind då och då, som jag ser att andra har. Lite mer stillasittande. Lite mer frihet att kunna ta med dem på fler saker. Lite fler sovmornar. Lite mer samarbete.
Men vad fan. Det är inte ett dugg synd om mig. Och mina pojkar – den där viljan, beslutsamheten, konflikthanterandet och kreativiteten kommer ni att ha nytta av. Bara för att jag inte levde ut de sidorna av mig, så är det inte fel att ni gör det. Det är nyttigt att gnuggas mot varandra. Frustration och friktion är nödvändigt för utveckling.
Att jämföra sig med andra är ett säkert sätt att utveckla dålig självkänsla, mindervärdskomplex eller missnöje. Vad spelar det för roll hur lugna andra människors fredagkvällar är? Inte hjälper det mig vare sig de är si eller så. De är ju ändå inte mina.
Alltså.
Det går bra nu. Det flyter på. Vi trivs. Vi är friska. Vi mår bra. Vi är äkta. Vi får sträcka ut och vara som vi är.
Så säger vi. Så är det och det är ett fucking privilegium. Så klart.
Det var väl ungefär så jag satt och tänkte på i bilen hem från jobbet idag. Och så lyssnade jag på Rolling Stones.
Trevlig helg.
